Filmen Fried Green Tomatoes är min favoritfilm i hela världen, oavsett humör, tid på dygnet eller för all del antal år i livet. Utom att filmen kom två år efter att jag föddes så… minst två antal år i livet.
I en scen tar den fria, modiga, självständiga karaktären Idgie Threadgoode med sig sin hårt snörda kamrat (ledare för barngruppen i kyrkan, mild i språk, stil och framtoning, har aldrig spelat poker, alltid gjort alla rätt) Ruth Jamison på en liten raid i ett tåg. De klättrar upp i en vagn i smyg och sedan börjar tåget röra sig.
”Are you OK?”, säger Idgie.
”Well, sometimes I get a little dizzy looking down”, svarar Ruth.
”Don’t look down”, säger Idgie, med en överlägsen, nästan fördummande, röst.
Jag såg igår en liten kort tiktok-historia som handlade om en person som tog sina fyra katter till deras nya lägenhet. Tre av katterna satt och gömde sig, livrädda, i en garderob i timmar. Den fjärde katten var blind. Han började inspektera hela sitt nya hem och lärde sig snabbt alla hörn och kanter och lukter.
Personer som, liksom jag, råkat bli förskräckta (av vilket skäl det än må vara, stort som litet) kan lätt falla i fällan att titta ner eller gömma oss i garderober. Det är en svår boja att bryta, för det är obehagligt att vara rädd. Samtidigt känner jag mer och mer att människor, inklusive jag själv, verkar lite väl benägna att vältras i sin ängslighet. Navelskåderi i absurdum. Jag är så rädd och det är så obehagligt, eller alla är så orättvisa och ingen förstår mig, eller jag mår så dåligt och jag vet inte varför, eller jag får sådan yrsel av att titta ner från tåget och det är viktigt att jag har kontroll över mitt liv och andra får bara ta det.
Obehag är inte farligt och ju snabbare vi väljer att köra på ändå, desto snabbare kan vi njuta på tåget eller utforska vårt nya hem.
Don’t look down. Var en blind orange katt.
Ajli Müller 
Kloka ord, kloka ord!
Livet är obehagligt och till och från och ibland måste man känna att kniven är vass…
GillaGilla
Tack! Jag tror också det, och om man klarar av att leva ett helt liv med trubbiga knivar så tror jag att man ganska snabbt får ett ganska tråkigt ett. Det vet jag själv från åren som hemmasittare – inte enkelt, inte ångestfritt, inte roligt. Så då kan man lika gärna ut och leva: inte enkelt, inte ångestfritt, men roligt!
GillaGilla
Denna insikt har varit så värdefull för vår dotter som har samma personlighet! Glad över insikter i familjen som kunde fånga detta tidigt. Nu är hon 23 och utmanar sig själv på ett sätt som jag verkligen imponeras av. ❤️
GillaGilla
SÅÅÅÅÅ BRA! Jag önskar att jag hade gjort det tidigare också. Varje gång jag upptäcker att jag har en ny liten bit av livet tillbaka så jublar jag, även om det är en lång bit kvar 🙂
GillaGilla
Åh tack för en härlig text! I detta är jag just nu (yrkesmässigt). Efter flera år (alldeles för många, börjar bli pinsamt) med ett otroligt velande känner jag bara att jag får skärpa mig nu. Ut och lev! Ut och gör! Måste det ”kännas helt rätt 100 % av tiden?” Nej, kanske inte?! Jag är så trött på stillastående och vill hellre göra. Nej nu ska jag ta fram min inre blinda katt!!
GillaGilla
Nu är jag så nyfiken, hur många!? Jag är helt helt helt fel person att ge andra råd, men jag kan åtminstone lufta de råd jag känner för att ge MIG SJÄLV och jag är så redo att ta fram min inre blinda katt. Det är liksom… för tråkigt för att vänta längre.
GillaGilla
Ska försöka ge en kort version: Jag satsade allt på fotografiet och konsten i flera år, blev till sist utmattad/på gränsen till utmattad o kände att jag behövde något mer stabilt (om inte annat för att kunna falla tillbaka på.) 2015 hoppade jag på ett program för att bli Audionom, men 2017 hoppade jag av pga att jag tvivlade så mycket o var osäker på mitt val. (O nu i efterhand har jag väl insett att tvivel är ofrånkomligt och att det kanske inte var så bra att sluta pga det.) Sedan dess har jag varvat att få två barn/föräldraledig med att plugga lite till bibliotekarie på distans. Men sedan 2017 har jag känt en för mig ny känsla av att vara helt lost. Från att ha varit bombsäker på foto/frilans/konstnärsliv, till att försöka skaffa mig ett riktigt yrke. Till att bli ännu mer förvirrad. Har då fortfarande inte lyckats med mitt mål haha, men det är fortfarande något jag längtar efter (pga trött på extrajobb med dåligt betalt).
Så: sedan 2017 har jag tänkt på detta nästan dagligen! O därför har jag börjat känna senaste året att jag behöver börja GÖRA igen. Kanske testa audionom igen? Eller köra på med bibbla-plugget. Alltså bara GÖRS istället för TÄNKA. För tänka sig fram det går verkligen inte i detta fallet!!
GillaGilla
Jag har en annorlunda väg bakom mig, men samma känsla av att vara lost, totalt lost och jag tänker och tänker och tänker… och för mig är det verkligen ingen idé att tänka längre, nu får jag göra något. Men är så lost och förvirrad över mig själv att jag inte ens vet vad jag ska börja med, eller vad jag ska ge upp. Nääääääeeeee alltså… det där tänkandet!
GillaGilla