Kategori: Vardag

Erik köpte nya skor till mig för ett par veckor sedan. Då visste jag inte att de skulle vara liksom essensen av grubblerierna jag ägnat mig åt de senaste månaderna. De hade kunnat vara bara vanliga Nike Air Force, i snyggare färg.

Det som döljer sig i både sula och tunga är dock det där lilla extra, som ingen kunde ana fanns där via produktbilderna och som ingen kunde ana att just jag behövde extra mycket just exakt där och då:

Walk under the sun – Gå under solen
Run in the rain – Spring i regnet
Touch the wood – Vidrör trät
Smile to strangers – Le mot främlingar

Det här med citat och gulliga affirmationer har jag aldrig riktigt hängett mig åt. Inte nu heller, det kan jag lova. Inga kristaller i mina fönster. Däremot hänger jag mig åt skor ibland, och att då få dessa upplyftande uppmaningar ser jag som en bonus, en gåva. Jag vill ta på mig mina skor och gå ut i solen, springa i regnet, vidröra marken och le. Mot alla.

En sak som jag skäms över, är en sak som jag skäms över. Jag tränar på Iksu och faktum är att jag sedan ett tag tillbaka faktiskt ändå ÄR igång igen. Men när jag är på Iksu… så SKÄMS jag. Jag skäms, för att jag är så svag, grön och har så dålig kondition. Detta trots att jag själv aldrig tänkt så om någon annan någonsin…

Och då skäms jag över att jag skäms.

Man måste ju faktiskt träna för att bli mindre svag och för att få bättre kondition. Man behöver inte göra det på gymmet, men nu gör jag det och då är det ett sådant slöseri att gå runt och tro att andra tror saker. Vem är jag liksom? Även OM de skulle döma mig så är det totala främlingar som har exakt noll inverkan på mig eller mitt liv, men sannolikheten att de tänker på mig en enda sekund när de själva är där för att träna är dessutom ytterst liten. Kanske när jag tar egobilder som dessa följande, men det gör jag bara något enstaka besök och när jag är just ensam.

Efter träningen vankas solljusrummet, för hur kan man låta bli? Den här 1 maj fick vi ett riktigt pangväder, men innan har solljusrummet varit en räddande kraft. Har jag en halvtimme att avvara, ja, då gör jag det! Och där tar jag selfies även om det är smockfullt, för där skäms jag inte. Om det är något jag är bra på, faktiskt expert, är det att sola, läsa, njuta. Det är jag som hjälper till att ställa in lamporna och fläktarna när någon är vilse, det är jag som går i bräschen för att sprita solsängarna efter användning precis som man gör med hantlar… jag är så nöjd där.

Jag undrar hur man gör för att sluta skämmas. Det kan inte vara så att jag måste tjuvträna hemma, innan jag är bekväm att träna där. Varför skulle jag vara bra på något jag aldrig lärt mig? Varför skulle jag vara stark innan jag tränat styrka? Varför skulle jag ha bra kondition när jag aldrig sprungit en kilometer ens? BANKA IN DET I MITT HUVUD. Tack.

Det skulle kunna vara så att dagens inlägg är hela ”majresumén” för jag har haft en så fin avslutning på april och start på maj. Men om resten av maj är händelselös får jag väl bara skippa resumén och länka till det här inlägget.

Igår skulle jag och Erik på Facit för att äta och dricka och fira, men efter den här veckan (som visserligen bara var två dagar, men som inneburit en hel del) var vi båda överens om att… det gjorde inget att det bara blev en drink och sedan take away!

På sätt och vis är det dessutom king att köpa take away från Lilla Torget: vårmat för att fira att våren faktiskt dök upp! Morgonen efter åt jag frukost på balkongen och sedan gick jag liksom aldrig in igen.

Så det blev också lunch på balkongen…

Det blev läsning och musik på balkongen…

Och lite senare blev det också middag på balkongen!

När jag nu sitter och skriver det här inlägget känner jag verkligen mig tillfreds. Vet ni vad, det känns som att maj har börjat med bravur. Natten till idag sov jag som ett litet barn, för första gången sedan länge, länge, länge. Det var som att hela kroppen visste att den gjort klart det den skulle, allt var för det bästa och var sak har sin tid – och att tiden för vår var inne.

Tack och lov!

Helgen som jag kikar på i backspegeln var en långsam historia, men fylld av värme och skratt, god mat och dryck. En lagom uppladdning inför allt det nya som puttrar alldeles under det sista lagret snö och grus.

Nu har jag tappat rutinen att fotografera maten, trots att vi äter gott och väl varje dag. I helgen som vi lämnar gjorde jag fläskfilégryta på fredagen, vilken intogs med ris och surdegsbröd. Lördag var det istället en citronstinn tabbouleh med falafel och hummus som stod på bordet. Förrätter var ost och kex, frukt och grönt, oliver och crostinis… allt mycket gott och inte en enda bild. Är det april, är det april, är det april.

Vi har spelat spel och druckit folköl i vardagsrummet. Jag fick stryk i Sänka skepp och Vem där? vid exakt varje spelomgång, men det var roligt ändå.

Tanken var att gå på spelning på Baren där en av mina kollegors band skulle spela, men gissa vem som somnade innan bandet ens skulle stiga på..? Hon börjar på J och slutar på ulia. Och kanske var det för väl, ärligt talat. Med överdriven sömnskuld blir man faktiskt ganska knäpp och varje fullständig natt är en skänk från… ptja, inte ovan direkt, men det är tacksamma timmar oavsett.

Nu är det måndag och jag är beredd att lämna april och blicka mot maj, snart snart snart! Jag vet att måndagar inte är magiska. Jag vet också att månader inte är förbannade och att säsonger kommer och går, liksom väder. Jag vet att saker som ska ske kan ske när som helst alldeles oavsett kalender. Men spela roll. Det är måndag, jag har på mig sommarskorna hemma i soffan och snart är det en ny månad.

Enligt prognoserna ska vi få två aprilväder nästa vecka, men sedan bör det verkligen bli vår. Det känns märkligt. Ska den långa väntan vara över? Kan jag plötsligt återvända till att leva i nuet och vara glad över det? Sådär bara? Jag väljer att inte ifrågasätta, jag väljer att inte känna efter utan att bara omfamna. Jag är här. Här och nu. Så var det ju sagt från första början.

Jag vet inte hur många som minns det, för den här bloggen återskapades ju under sena augusti 2023, men jag är en utevarelse den här delen av året. Inte ”ute” som i klubbvärld och inte ”ute” som i scouterna. Bara… utomhus. Förmodligen för att, hur mycket jag än ämnade jobba med det under förra året, jag är dålig på att tillvarata vintern. Så våren… jo… den kallar på mig. Jag tar på mig så mycket kläder som krävs, men jag sitter bannemig utomhus.

En sak jag har tänkt på vad gäller våren och utevarelsen i mig är att det ju är uppenbart att jag skulle må gott av ett intresse att ägna mig åt utomhus. Jag pratade med min favoritgranne nere på parkeringen för några dagar sedan. Han hade just kommit hem från fågelskådning i Degerfors :’) Jag ligger på balkongen i en massa lager och väntar på sommaren, så jag kan ligga på stranden utan lager och bara vara i den. Egentligen vore det värt att utforska om det inte finns annat jag tycker är roligt. Mer.

Igår cyklade jag till affären. Jag log från öra till öra.

Jag kan inte förstå att jag inte varit på Gammlia sedan… midsommarafton 2017. Förrän idag! Gammlia är ett friluftsmuseum, en öppen folkpark som ibland har personal ute på mark. Då har de en bagarstuga öppen, djur i ladugården, demos, danser, gamla skolbyggnaden fylls av skrivtavlor och hartassar för barnen att prova… det är mycket, mycket vackert att se hur Västerbotten såg ut förr i tiden i spirande sommar.

Eftersom jag inte varit där sedan 2017 kändes det så fint att gå omkring där idag, även om det var lerigt och kallt. Och vi som haft så sommarvarmt i några dagar innan! Men jag hade bestämt mig. Jag skulle på tur.

De samiska vistena har fluffiga små snötak än. Till vänster är ett samiskt viste med en gärda för att samla renarna och sköta renskiljning. Byggnaden bakom mig är en tork- och förrådsställning, upphöjd på pelare för att skydda vad man nu torkar från marklevande djur.

Detta är ladugården och på somrarna brukar det bo djur där!

Detta är Wallmansgården och Jämtebölegården. Där bodde man, helt enkelt. På somrarna får man gå in och kolla även interiör och tapeter och sådant.

Det här är bara en liten liten liten bit av Gammlias äldsta byggnad. Den är mycket vacker i verkligheten. Den har en stor öppen port som går under huset och det känns som att man är i Österrikes Alperna när man går genom den.

I den här pyttelilla kyrkan Helena Elisabeth gifte jag mig med min älskade Erik den 3 augusti 2013. Hon är verkligen anspråkslös från utsidan. Det går inte att se riktigt… men hon är som ett Muminhus!

Det stora åbäket just framför oss kallas Storhässjan och är ett torkhus för korn. Längre ned längs lilla gågatan ser vi rökhuset och bastun och lite andra olika byggnader, men jag gick åt höger istället så… det får bli en annan gång. Kanske när det är sommar, när det spirar, när det är på riktigt!

Snart.

Om jag fortsätter vara såhär långsam kan jag lika gärna låta bloggen bestå av månadsresuméer. Rackarns! Men det här är något som jag bara får finna mig i: år ut och år in kommer tid då alla dagar ser likadana ut och tankarna är antingen för få eller privata för att plitas. Luckor i livet och i skrivandet.

Det som hänt sedan senast är: jobb (roligt!), mat (gott!) och vård (viktigt!). Några nedslag har jag fotograferat och för att minnas något av april 2024 presenterar jag härmed en ”mobildump”.

Träningstjej en dag, fisksoppa en dag.

Kreolsk gryta en dag, kvällssol en kväll.

Aldrig är man någonsin så blek som första balkongdagen. Plåtmat med kryddig korv och liba.

Inbakad fläskfilé med min man, i naturligt ljus vid köksbordet trots att klockan var runt 17:30!

Selfie på grund av mitt ljusa hår och en take away-sallad från Lilla Torget.

Nyss skrev jag ju om att jag var sugen på husmanskost. Nu börjar jag få riktiga vårkänslor även här uppe i Umeå och husman hör inte riktigt till längre, på något vis! Det är snö som dröjer kvar, svart och ful i tö, men bortom det hör jag måsar som skränar, ser personer cykla med jackan i cykelkorgen, känner doft av förmultning och grillrök och märker att jag planerar stughäng och utomhusaktiviteter i huvudet istället för att fylla skallen med mörkt brus.

Våren ändå. Äntligen!

Jag såg en dag ut som ett påskägg. Då passade jag på att nalla lite på påskgodiset också. Kanske är det för att jag arbetar så lite nu, men det känns alldeles overkligt att det redan är påskveckan! Att det, när jag går hem från jobbet på torsdag, faktiskt är påsklov.

Min arbetsplats har skickat ett påskägg också, i form av en rar och väldoftande vårgrupp med en tufsig och till synes nykläckt liten fågel. Så rart. Och så en mindre rar bild i form av selfie, men ändå utvald eftersom broderiet i bakgrunden kändes så påskpassande!

Om kvällarna spelar jag Mumintrollen i bakgrunden, eller lyssnar på Taskmaster: The podcast med ena örat. Jag längtar efter att bli mig själv och få tillbaka mina förmågor: tänk alla spelfilmer jag skulle kunna se? Alla böcker jag skulle kunna läsa eller lyssna på? Alla vägar jag skulle kunna vandra, alla längder jag skulle kunna simma…

Kommer. Jag kommer kunna. Måtte jag inte ta det förgivet, den dagen det går!

Jag är osökt sugen på husmanskost. God, klassisk husman!

Kanske är det så att jag nu påverkats av trenderna i Sverige? Nostalgin, inflationen… det sades i alla spaningar att så skulle vara fallet. På ett av våra bagerier, Umeå Bageri, har de börjat med dagens lunch två gånger i veckan: sopptisdag och palttorsdag. Och jag är sugen på palt.

Kanske är det min egen sjukskrivning och därmed förlorade inkomst? Min budget för mat har varit helt vansinnig för att vara ett tvåmannahem, och då äter vi ändå inte så lyxig mat utan det beror helt på att jag storhandlar hungrig. Det har varit min strategi, helt allvarligt: det ska aldrig vara slut av något och det ska alltid hittas något annorlunda eller extra gott om man blir sugen. Jag kan inte ha den strategin nu, jag måste tänka om.

Kanske är det mina hormoner? En cykel blev jag plötsligt sugen på varm frukt. Det var den cykeln jag första gången åt en hawaiipizza – något jag aldrig förr gjort. En annan cykel ville jag äta så stark mat som möjligt och jag matade ner chilifrukter, cayennepeppar, inlagda jalapeños och harissa i allt som lagades. Klassikern med pickles och inläggningar har jag också drabbats av någon cykel. Just nu vill jag ha vinbärsgelé och köttfärslimpa och kokt potatis med smör… finns det sådana hormoner?

Det spelar förvisso ingen roll varför. Man måste inte veta skälet bakom att saker blir som de blir, man måste bara bestämma vad man gör åt saken. För mig får gröna, våriga, klorofyllstinna fat ta en för laget. Här ska lagas brun mat. Kanske med en symbolisk persilja klippt på toppen, men där går fan gränsen.

När jag gick hem från jobbet i tisdags sken solen och jag gläds varje gång. Det är plågsamt dock, tiden på året då man är på gränsen till migrän exakt varje dag. Det kan såklart vara återgång i arbete och nytt läkemedel som är inne och spökar också. Jag åkte till min mamma och pappa omedelbart efter avslut och pappa fick bädda ner mig i soffan med en filt innan jag kunde bli människa igen.

När jag skakat liv i mig fick jag en stor mugg kaffe och vi delade på några bakverk från Café Victoria: en underbar blåbärsmazarin och världens sötsliskigaste nougatruta (no offence). Den var det tur att vi delade på tre, för halsbrännan var omedelbar. Biskvin fick ligga kvar till morgondagen.

När jag kom hem bytte jag om för att göra min somatiska träning. Somatisk träning handlar om kroppsmedvetenhet och sensationsmedvetenhet snarare än muskler och flås. Det är skönt att genomföra, eftersom jag generellt är dålig på att befinna mig i nuet och acceptera kroppsliga sensationer. Jag är också dålig på att öva mig i medveten närvaro. Att då ha ”ett pass” som är mer av ett träningspass lurar mig att åtminstone de 11-23 minuter jag håller på vara där och då och bara känna och nyfiket utforska… king! Snart kanske det lurar sig in i min vardag också.

Jag måste flina åt mig själv dock. Hur ”här och nu” är man egentligen om man fotar sig samtidigt?

Aja. Allt som är kul är kul.