Sommaren 2018 skulle jag prompt köpa en båt. Jag köade på en hamnplats nere vid bildmuséet och jag struntade i att jag var både sjösjuk, inte hade råd och inte kunde läsa sjökort. En båt skulle jag ha. En båttjej skulle jag bli. Tack och lov gick det ilet över innan jag hann riktigt spåra ur, men jag tror att jag fortfarande står kvar i kön för hamnplatsen, sex år in the making.
I skrivande stund står jag på randen av en stor förändring. Det är roligt, men jag vet inte vad förändringen riktigt kommer arta sig i. Det blir ingen båttjej av mig, så vad blir det egentligen?
Efter att ha levt med mig själv i 34 år har jag lärt mig att jag gott kan vältra mig i små lyckor. De stora tankarna – båt, kolonilott, bebis, flytta till ett annat land, säsonga i Alperna – passar bäst i tanke. De är ganska verkliga där, i fantasin. Jag kan njuta av dem, som om de faktiskt händer. Men de små lyckorna vill jag tillvarata. De kommer ändra art, men de kommer inte försvinna – vad kommer de bli? Vad kommer jag hålla närmast mitt hjärta?
Usch, jag känner mig som Elsa som gör sådana planer och bara tänker framåt och skyndar mig bort från allt vad ”nu” heter, trots att jag så sent som 21 april deklarerade att jag var redo att vara just ”här och nu”. Föga visste jag att jag skulle ta en massa beslut och göra en massa omvälvande förändringar bara några dagar senare.
Så vad blir det egentligen för små lyckor? Det får tiden utvisa. Då. Framöver. Nu, däremot? Jag är så glad. Jag har hosta, men jag är så glad. Det känns i varje cell.