Ajli Müller

Det är 18 maj. Erik har namnsdag, firar man sådant? Min mormor Harriet kommer alltid ihåg min namnsdag och gratulerar mig varje år den 16 februari. Till frukost åt vi Verum hälsoyoghurt, bananer och Kelloggs Special K. Det är ingen firarfrukost, men det är en 18/5-frukost.

På balkongen doftar det gödsel och cigarettrök. Den här tiden på året är den enda då jag tycker att det är angenämt. Det är lukter av vår och utomlands. Jag andas in och gläds i att den är här nu: sorglösheten. Väntan är över. Till lunch åt jag Falu Rågrut med cheddar och en öl. Det är vår nu.

I min telefon står en inköpslista som just nu lyder ”smör, vaniljglass”. Jag ska grädda våfflor någon dag, men glömmer hela tiden köpa smör och vaniljglass. Jag borde skriva dit ”toalettpapper” också, men våfflorna är viktigast.

Idag har jag tillbringat timmar i solskenet, som jag gör efter att ha törstat så länge. Jag vet att en solgirighet kan leda till extra rynkor och svedda skinn, men det går inte att låta bli. En dag så vaknar man och upptäcker att man är död. Korsordet hånar mig, för jag har kommit ur det rätta tänket. Det brukar reda sig ett par veckor in i semestern.

Det åkte nyss förbi två ungdomar på varsin Ryde under oss. De kom farandes i tystnad. Sedan sade han: ”Vad snygg du e” och hon sa ”Tack” och lät glad och överraskad. Sedan var de tysta igen och åkte vidare till bara ljudet av fåglar, vind och Ryde-batterier.

Våren, när våren är som sommar innan sommaren, måste vara livets bästa tid. Tänk om man kunde buteljera den. Då skulle jag bära minst en droppe varje dag och året om.

Beslut är fattade, samtal är genomförda och jag känner att livet är gött och världen är stor. Jag skriver mer om det en annan dag.

Om dagarna gör jag inte så mycket. Man samlar ihop sina steg lite här och där: jag jobbar på förmiddagarna, ofta skrattandes. På måndagar och torsdagar har jag teatime med mina elever i årskurs 6. Vi ritar teckningar och ser på dokumentärer, diskuterar, spelar spel, dricker varm choklad och skruvar ihop trasiga möbler. På rasterna följer jag med ut och spelar 21.

Jag har bytt bilmekaniker till en härlig liten en som jag typ… ville flytta in till. Supertrevlig, supersnabb och dessutom granne till oss. I taket fanns en målning som gjorde att man även i mörkaste Umeå kan föreställa sig den blå himlen där ovanför.

Men vi har förstås haft ganska blå himmel i maj också. Sådana dagar samlar jag hellre steg med en lunk i området under öppna vyer, eller ligger på balkongen med ett trevligt korsord eller två. Eller besöker min fina familj.

Idag gick jag också och handlade med min lilla pappa efter jobbet. Det var trevligt. Planen var att pappa skulle bjuda mig och Erik, samt sig och mamma, på en helgkasse. När han hämtade en scanner fick han sig en guldscanner, perfekt timing!

10 % rabatt i kassan betyder ju inte så mycket, men två helgkassar, lite frukostattiraljer och massa lavendel gjorde att det ändå märktes. Dessutom, jag blev så glad över att bara se en guldfärgad scanner med en rosett på!? Så himla kul idé!

Nu ska jag avrunda inför helg, tillaga och äta sagda helgkasse och sedan lägga upp fötterna på bordet och bestämma att det är nog för idag.

Erik köpte nya skor till mig för ett par veckor sedan. Då visste jag inte att de skulle vara liksom essensen av grubblerierna jag ägnat mig åt de senaste månaderna. De hade kunnat vara bara vanliga Nike Air Force, i snyggare färg.

Det som döljer sig i både sula och tunga är dock det där lilla extra, som ingen kunde ana fanns där via produktbilderna och som ingen kunde ana att just jag behövde extra mycket just exakt där och då:

Walk under the sun – Gå under solen
Run in the rain – Spring i regnet
Touch the wood – Vidrör trät
Smile to strangers – Le mot främlingar

Det här med citat och gulliga affirmationer har jag aldrig riktigt hängett mig åt. Inte nu heller, det kan jag lova. Inga kristaller i mina fönster. Däremot hänger jag mig åt skor ibland, och att då få dessa upplyftande uppmaningar ser jag som en bonus, en gåva. Jag vill ta på mig mina skor och gå ut i solen, springa i regnet, vidröra marken och le. Mot alla.

En sak som jag skäms över, är en sak som jag skäms över. Jag tränar på Iksu och faktum är att jag sedan ett tag tillbaka faktiskt ändå ÄR igång igen. Men när jag är på Iksu… så SKÄMS jag. Jag skäms, för att jag är så svag, grön och har så dålig kondition. Detta trots att jag själv aldrig tänkt så om någon annan någonsin…

Och då skäms jag över att jag skäms.

Man måste ju faktiskt träna för att bli mindre svag och för att få bättre kondition. Man behöver inte göra det på gymmet, men nu gör jag det och då är det ett sådant slöseri att gå runt och tro att andra tror saker. Vem är jag liksom? Även OM de skulle döma mig så är det totala främlingar som har exakt noll inverkan på mig eller mitt liv, men sannolikheten att de tänker på mig en enda sekund när de själva är där för att träna är dessutom ytterst liten. Kanske när jag tar egobilder som dessa följande, men det gör jag bara något enstaka besök och när jag är just ensam.

Efter träningen vankas solljusrummet, för hur kan man låta bli? Den här 1 maj fick vi ett riktigt pangväder, men innan har solljusrummet varit en räddande kraft. Har jag en halvtimme att avvara, ja, då gör jag det! Och där tar jag selfies även om det är smockfullt, för där skäms jag inte. Om det är något jag är bra på, faktiskt expert, är det att sola, läsa, njuta. Det är jag som hjälper till att ställa in lamporna och fläktarna när någon är vilse, det är jag som går i bräschen för att sprita solsängarna efter användning precis som man gör med hantlar… jag är så nöjd där.

Jag undrar hur man gör för att sluta skämmas. Det kan inte vara så att jag måste tjuvträna hemma, innan jag är bekväm att träna där. Varför skulle jag vara bra på något jag aldrig lärt mig? Varför skulle jag vara stark innan jag tränat styrka? Varför skulle jag ha bra kondition när jag aldrig sprungit en kilometer ens? BANKA IN DET I MITT HUVUD. Tack.

Det skulle kunna vara så att dagens inlägg är hela ”majresumén” för jag har haft en så fin avslutning på april och start på maj. Men om resten av maj är händelselös får jag väl bara skippa resumén och länka till det här inlägget.

Igår skulle jag och Erik på Facit för att äta och dricka och fira, men efter den här veckan (som visserligen bara var två dagar, men som inneburit en hel del) var vi båda överens om att… det gjorde inget att det bara blev en drink och sedan take away!

På sätt och vis är det dessutom king att köpa take away från Lilla Torget: vårmat för att fira att våren faktiskt dök upp! Morgonen efter åt jag frukost på balkongen och sedan gick jag liksom aldrig in igen.

Så det blev också lunch på balkongen…

Det blev läsning och musik på balkongen…

Och lite senare blev det också middag på balkongen!

När jag nu sitter och skriver det här inlägget känner jag verkligen mig tillfreds. Vet ni vad, det känns som att maj har börjat med bravur. Natten till idag sov jag som ett litet barn, för första gången sedan länge, länge, länge. Det var som att hela kroppen visste att den gjort klart det den skulle, allt var för det bästa och var sak har sin tid – och att tiden för vår var inne.

Tack och lov!

Helgen som jag kikar på i backspegeln var en långsam historia, men fylld av värme och skratt, god mat och dryck. En lagom uppladdning inför allt det nya som puttrar alldeles under det sista lagret snö och grus.

Nu har jag tappat rutinen att fotografera maten, trots att vi äter gott och väl varje dag. I helgen som vi lämnar gjorde jag fläskfilégryta på fredagen, vilken intogs med ris och surdegsbröd. Lördag var det istället en citronstinn tabbouleh med falafel och hummus som stod på bordet. Förrätter var ost och kex, frukt och grönt, oliver och crostinis… allt mycket gott och inte en enda bild. Är det april, är det april, är det april.

Vi har spelat spel och druckit folköl i vardagsrummet. Jag fick stryk i Sänka skepp och Vem där? vid exakt varje spelomgång, men det var roligt ändå.

Tanken var att gå på spelning på Baren där en av mina kollegors band skulle spela, men gissa vem som somnade innan bandet ens skulle stiga på..? Hon börjar på J och slutar på ulia. Och kanske var det för väl, ärligt talat. Med överdriven sömnskuld blir man faktiskt ganska knäpp och varje fullständig natt är en skänk från… ptja, inte ovan direkt, men det är tacksamma timmar oavsett.

Nu är det måndag och jag är beredd att lämna april och blicka mot maj, snart snart snart! Jag vet att måndagar inte är magiska. Jag vet också att månader inte är förbannade och att säsonger kommer och går, liksom väder. Jag vet att saker som ska ske kan ske när som helst alldeles oavsett kalender. Men spela roll. Det är måndag, jag har på mig sommarskorna hemma i soffan och snart är det en ny månad.