Huskvinna vill ha husman

Jag är osökt sugen på husmanskost. God, klassisk husman!

Kanske är det så att jag nu påverkats av trenderna i Sverige? Nostalgin, inflationen… det sades i alla spaningar att så skulle vara fallet. På ett av våra bagerier, Umeå Bageri, har de börjat med dagens lunch två gånger i veckan: sopptisdag och palttorsdag. Och jag är sugen på palt.

Kanske är det min egen sjukskrivning och därmed förlorade inkomst? Min budget för mat har varit helt vansinnig för att vara ett tvåmannahem, och då äter vi ändå inte så lyxig mat utan det beror helt på att jag storhandlar hungrig. Det har varit min strategi, helt allvarligt: det ska aldrig vara slut av något och det ska alltid hittas något annorlunda eller extra gott om man blir sugen. Jag kan inte ha den strategin nu, jag måste tänka om.

Kanske är det mina hormoner? En cykel blev jag plötsligt sugen på varm frukt. Det var den cykeln jag första gången åt en hawaiipizza – något jag aldrig förr gjort. En annan cykel ville jag äta så stark mat som möjligt och jag matade ner chilifrukter, cayennepeppar, inlagda jalapeños och harissa i allt som lagades. Klassikern med pickles och inläggningar har jag också drabbats av någon cykel. Just nu vill jag ha vinbärsgelé och köttfärslimpa och kokt potatis med smör… finns det sådana hormoner?

Det spelar förvisso ingen roll varför. Man måste inte veta skälet bakom att saker blir som de blir, man måste bara bestämma vad man gör åt saken. För mig får gröna, våriga, klorofyllstinna fat ta en för laget. Här ska lagas brun mat. Kanske med en symbolisk persilja klippt på toppen, men där går fan gränsen.