Den 18 maj 2018 skrev jag såhär i min dåvarande blogg: ”Det är rätt skönt att lite då och då komma på sig själv med att vara, kanske inte normal, men åtminstone tillfreds med det onormala av mig själv. Vass, skrattig, social, inbjudande och syrlig. Allt i ett och alla gillar inte allt i ett. Och jag, jag bryr mig inte längre om de där ‘alla’”.
Jag tror att jag är på väg tillbaka till det där. Det känns bra att se lite av mitt forna själv i mitt nya själv. Det är extra skönt att veta att jag även för fem år sedan hade råkat slarva bort mig lite. Saker och ting kommer och går. Personer kommer och går. Målbilder kommer och går. Och så kommer de igen.
Det finns trygghet i vissheten. Sakers kretslopp. Att inte måste vara samma på jobbet som man är på fritiden. Att inte måsta vara samma idag som jag var igår.
Idag kramade jag tre kollegor hej då, för de ska åka iväg på resa i Europa med årskurs 8 och 9 i två hela veckor efter långhelgen. Själv ska jag bara vila. Fötterna på bordet, typ.
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på, men jag har nu lutat mig tillbaka efter en härlig middag med köttfärssås, pappardelle och ett nybakat solrosbröd.
Hoppas att ni har en fin onsdag, och att den känns precis som den allra bästa av fredagar. Min gör det. Ingen stress och press, bara lugn och ro och film.
… av min bloggmånad. Det kanske stannar på 16, för nu har jag nästan slut på bilder och idéer att skriva om. Men kul var det!
En sak jag tycker är lite, i brist på andra ord, spännande med mitt jobb är att det ligger i ett nedlagt mentalsjukhus. Det var ett mentalsjukhus som inte hade alldeles rent mjöl i påsen… kanske hade inga sjukhus som behandlade personer med psykiatriska besvär rent mjöl i påsen, innan psykofarmaka.
På Umedalens mentalsjukhus lät man de oroligaste drogas ner till närmast sömn hela dagar, de kunde få kallbada och långbada och lobotomeras: över 700 på tio år och jättemånga dog. Det känns ibland kusligt att veta att de bodde där och behandlades så. Vad finns i väggarna, liksom? Vad minns golven?
Efter att mentalsjukhuset lades ner 1986 och Hannaskolan öppnades 1992. I vårt hus bodde ”oroliga kvinnor” vilket låter så milt, men egentligen var ”värst”. Patienterna som bodde på mentalsjukhuset var indelade i oroliga, halvoroliga eller lugna.
Sedan byggdes Skulprurparken fram, som idag alltså är på hela sjukhusområdets omnejd. Jag har tagit en liten lunchpromenader där i området, men eftersom våren kom så sent (ni ser ju hur dött det är än) är det alldeles blött i marken av snösmältning så än kommer jag inte så långt.
Konstverket här ovanför kan ni läsa mer om HÄR. Det står alldeles bredvid vår skola och det är fint att kunna gå dit och förundras ibland. Det är finast i verkligheten, lite sällsamt och blir olika beroende på vilka fönster man tittar genom.
Ska vi avsluta med något mindre sällsamt? Något normalt istället? Ja, det ska vi. Här är jag på vår balkong:
Det har varit sol och varmt och vindstilla nästan hela dagen, men nu har himlen öppnat sig med ett hällregn som spås hålla i sig ett helt dygn. Det blir skönt att få bort lite av all pollen och allt damm, faktiskt!
I slutet av april trodde man aldrig att det skulle hända. Barmarken. Pirret i magen. Glittret i ögonen. Kvällssolen som inte skrämmer en in i rummens dunkel. Men då visste man inte vad halvvägs-in-i-maj betydde. Idag vaknade vi långsamt och det stod att det var 22,7 grader utanför fönstret då.
Och det höll i sig även på kvällen.
Jag fick hämta ut ett paket till Erik med en massa Warhammer-grejer och han satt och läste om de uppdaterade arméerna (eller nånting, jag lyssnade inte så mycket) och bokens bladsidor är förgyllda och gnistrade till i solen när han vände blad. Liksom ölburken som matchade så fint. Inte min, men snart kommer nätter då ljuset aldrig tar slut och då är dina färger blå.
Erik ska snart på spelning, men tyvärr är det inte riktigt min kväll för det. Kanske åker jag för att möta upp dem när de förflyttar sig från Teg till Centrum, men troligtvis avslutar jag här hemma och det gör mig faktiskt inte så mycket. Inte nu när det är ljust och varmt och ledigt!
Allihopa: ha en underbar lördag! Spelning och soffhäng är precis lika betydelsefullt, beroende på behov!
Min mormors syster var med och startade Hannaskolan för 30 skolår sedan. Det är klart att det ska firas! Hannaskolan 30 år är inte illa. Nu hurrar vi för 30 till. Det fanns allt som hör ett kalas till: ballonger, hoppborg, popcorn, tårta, ansiktsmålning, musik… och strålande sol. Barnen verkade njuta av kalasbiten, personalen av solbiten. För nog var det på tiden!
Väl hemma hade jag ett vitt streck diagonalt över bröstet, från min axelremsväska. Solen har gassat och kroppen är inte van. Jag ser fram emot att vänja den, för jag är verkligen en gassare. Ge mig solsken och jag kan sitta på en och samma fläck i timmar utan så mycket som en spelkula att roa mig med.
Hoppas att ni också har det strålande, att vädret är som ni vill ha det och att ni har fått skratta minst tre gånger idag. Jag tror jag är uppe i 103.
Ursäkta, vem är jag ens. I fredags skrev jag att ”Ett galej per vecka är kanske vad kroppar tål när man är ovan… ” men sedan tänkte jag om. Minst två, visst? Jag är 33 år och har inga barn. Minst två!
I lördags tog jag och Erik våra cyklar och rörde oss in mot centrum och Facit Bar klockan 21 för att gå på spelning. Sekunderna skulle supporta med start vid 22-tiden och jag var laddad. På med nagellack för första gången sedan evigheter, bara en sån’ sak!
Vi började med en drink på övervåningen som var så sjukt stor – det varken syns eller känns så från ingången som är bara en liten trappuppgång. Där uppe satte vi oss med bandet eftersom Erik är kompis med en av dem och jag upptäckte att jag också känt två andra från mina studietider. Roligt!
När bandet gick ner tog vi rygg på dem och försvann ner i Facits källare som fylldes med folk allt eftersom tiden gick. Flera var nog där för Sekunderna, lika många var där för Karl Knut Sigurd som skulle gå på efter. Det var roligt och för mig riktigt, riktigt spännande att få se så många människor. Ett vimmel!
Om det här ska bli en vana, vilket jag hoppas att det ska bli eftersom jag hade så roligt att jag kan gråta, måste jag nästan lära mig hur man fotar i mörker och rörelse. Jag minns genom att ta bilder, så det vore ändå roligt om de var skarpa. Kanske är det asking for the moon, men lite dimma har väl aldrig skadat någon.
Vi stannade inte på nästa spelning, eftersom vi sett och hört det vi ville. Så vi kramade bandet adjö och slank in på MAX för en bit nattamat innan vi cyklade hemåt.
Vi träffade en av mina kollegor på MAX, där vi stannat till för en originalburgare (jag) och dubbel frisco (Erik). Någonstans mellan bilden ovanför och att ha stannat och surrat med honom slarvade jag bort både handskarna och min Facitmössa (merch jag köpte för ohemula pengar för att jag fick så ont öronen av att cykla). Det är ett mysterium jag inte kommer lösa, de är ju där på fotot! Jag förstår inte!
Vi tog oss hem på ett par minuter ändå, och efter att ha värmt upp öronen ett litet tag kunde jag lägga mig i hyfsat god tid för att ha varit en riktig utekväll. Nöjd, varm, glad. Vill göra det om och om och om igen.
Igår var jag på ett riktigt håll-igång till event: musikalen Frost! Efter jobbet så var det snabba ryck med att äta och byta om och åka iväg till Korskyrkan där det hela ägde rum. Jag tänkte vara glittrig och strålande, men det blev min pepitakostym istället. Inte lika mycket glitter… men kostym!
Det var en så härlig kväll. Skådespelarna och sångarna musicerade så det nästan flög blixtar i salen. De var alltifrån årskurs 3 till 9, med solister ur alla årskurser i princip. Hannaskolan i Umeå har en musikal varje år (förra året var det Shrek) som ett alternativ på Elevens val. Det är grymt!
För mig var nog det allra roligaste att få träffa föräldrar, syskon, kompisar på ett ställe som är ”avdramatiserat”. Tro mig när jag säger att musikalen hade intriger, spänning och fart; där var drama, drama, drama! Men på golvet där vi i publiken var just publik: så fint att kunna mötas! Med glädje! Städa ihop. Skratta och skoja ihop. Fälla en och annan tår ihop.
Jag kom hem sent på kvällen och sov oroligt, så den här fredagen ska jag faktiskt lägga fötterna på bordet istället för benen på ryggen. Ett galej per vecka är kanske vad kroppar tål när man är ovan… men den vanan ska jag verkligen öva upp!
Undra om det är på grund av hela ”börja om”-tänket som jag gillar måndagar? Därför det finns alltid något jag har pysslat med på helgen som jag inte är nöjd med, det finns alltid något att ”börja om” eller ”komma ikapp” eller ”starta”. Det kan vara förändrade sovvanor, att jag druckit vin eller ätit gallsyrestimulerande mat, haft PMS eller migrän, legat stilla för länge (eller jäktat för mycket, höll jag på och säga men det stämmer aldrig för mig!).
Det här är första helgen på länge som jag känner mig fysiskt frisk och faktiskt kan ta ett eller två krafttag. I april hände nästan inget av det som skulle hända. Det får hända nu istället.
Första maj blev alltså inte ett slag för arbetarrörelsen i år, men istället ett arbete med att ställa färdigt våra cyklar. Traktorn hade tagit halva stänkskärmen, vilket ledde till att jag behövde amputera pakethållaren på farmors gamla cykel. Eriks hade också fått en vinterkyss men lyckades vrida till det hela på ren råstyrka. Meridan var som vanligt alldeles oskadd.
En dag tog jag jättemånga selfies, och råkade av misstag visa en dagscykel i humör. Det blev en märklig liten dokumentation. Men det är verkligen roligt att få avsluta dagen bättre än man påbörjar den.
Min icke-fungerande sköldkörtel och min koffeinabstinens ger morgnar med huvudvärk och förmiddagar med extrem trötthet. Eftermiddagarna är bättre då jag hunnit ha några lektioner, vilket är det roligaste med att vara lärare. Just den här dagen hade ett barn ritat ett porträtt av mig under dagens sista lektion och jag avslutade med fler rynkor, men glada ögon!
Tänk vad man kan hjälpas åt att skapa härliga, glada dagar. Kanske är det att ge en pingvinstång åt sin kollega, en kram åt sin man, en komplimang rörande en klass insats, en hjälpande hand åt en elev som behöver en eller en teckning åt sin lärare ♡
Nu är det långhelg. Jag gillar inte helgen lika mycket som jag gillar veckorna, som jag nämnde i det här inlägget. Men jag gillar att det är långhelg! Jag ska fånga den, efter bästa förmåga!
Idag jublar jag för att det spöregnar! De hotade med snöstorm från söndag till söndag, men de nöjde sig med söndag, måndag, tisdag och nu står det regn. Halleluja! Jag har nog aldrig varit så glad över aprilregn. Man säger ”April showers bring May flowers” men nu är jag mest glad för att det kan spola ner snö och damm i dagbrunnarna. Det får man åtminstone hoppas.
Jag har hittills den här veckan ägnat mig åt att vara på jobbet och laga mat ur en matkasse jag glömde pausa. Och råkat bränna biffarna i min iver, men jag äter ju mest potatis i alla fall. Och potatisarna blev bra, efter att jag lagt till ungefär dubbel tillagningstid och trippla kryddor. Mesigt i matkassereceptet! Jag körde ICA:s familjekasse och är – när jag är frisk – alltid mycket nöjd. Nu när jag kört skonkost… vi får se.
Jag har egentligen ingenting speciellt att berätta, men eftersom jag ser att folk fortfarande är snälla och tittar in sedan min bloggiver i början av månaden vill jag ju titta tillbaka! 🙂 Särskilt nu när… det närmar sig.
Nu skriver jag det: hoppas att ni fortsätter kika in, för jag tror verkligen att magen börjar reda sig (vilken dödades av covid-19 och alla treo och diklofenak) och att min migrän börjar detsamma (trots att jag fick lov att sluta med treo, diklofenak OCH kaffe för att rädda tidigare nämnda mage). Det lättar! Gode gud, knack knack knack. Då kan jag ju starta om och leva lajf, som jag ju precis börjat och som ni vet att jag älskar.
Ajli Müller 