Hälsa • Ohälsa

ett litet hyrespåslag

I april var jag sjuk. En hel månad! Själva viruset varade såklart inte en månad, men sviterna dröjde sig kvar. Då tänkte jag att mitt gymkort på IKSU Spa var för dyrt. En enda månad av att inte gå dit gjorde att det kändes otroligt ovärt. WordPress rödmarkerar ordet ”ovärt”, men det är ett riktigt bra ett, så jag ändrar det inte.

Men sedan kom första maj och jag bestämde att jag nu kunde börja lite igen. Sedan dess känns det inte alls för dyrt; tvärtom har jag gjort mig så hemmastadd där under den här ”nystarten” i maj att det känns som ett litet hyrespåslag bara.

Den här dagen valde jag att bara köra funktionell träning med kroppens egen vikt, efter en uppvärmning genom två kilometer rodd. Jag har så ont i korsryggen, eller snarare i själva korsbenet, men det här lilla rummet med sina mjuka mattor fungerar alltid. Att rulla runt på en pilatesboll gör underverk.

Jag fick bästa platsen för lunch efter, det ligger invid de stora panoramafönstren, är hett och fuktigt och på balkongen just ovanför bassängerna. Där åt jag quinoasallad med fetaost och läste Pappersstäder av John Green, innan det var dags för det som verkligen behövdes:

MASSAGE!

Och Bonaqua. Varför inte? Jag hade ingen tid att passa och korsryggen var verkligen en pina. Så, med proppar i öronen lät jag tiden bara rulla förbi tills jag var så yrslig att jag nästan vinglade mot duscharna. MMMMM. MMMMMMMM!

Hälsa • Ohälsa

en spadag i tyngdlöshet

På tisdagar är jag ledig. Ibland är de till för att jobba ikapp ordentligt inför kommande vecka, men inte idag. Inte idag. Jag har däckskiftat och hämtat ut paket, men sedan fick det faktiskt vara nog. En dag på spa med min syster Fanny var precis vad som behövdes mest – så det var det jag ägnade mig åt!

Jag och Fanny simmade, låg och skvalpade i det varma och käkade lunch uppe på sun deck. Det blev salladen jag har ”vant mig vid”, samt en parmesandressing.

Sist av allt knådade vi nackar och ryggar i massagerummet och vi avslutade hela kalaset med en halvtimme i solrummet med solglasögon, tidningar och extra mycket vätska.

När vi skulle åka hem kändes det som att kroppen var gjord av BLY. Den där tyngdlösheten man upplever i vatten tog ut sin rätt. Att man inte märker att man svettas tog också ut sin rätt litegrann, för nere vid bilarna var vi båda törstiga på ett sätt som inte bådar gott för morgondagen… men nu är nu! Och NU är jag glad, lugn och matt ♡

Hälsa • Ohälsa

äta lunch utan att dö

Ett av mina svåraste spöken att komma över är den som rör min mage. Jag har varit så dålig med värk och symtom från gallblåsa, tarm, magsäck, livmoder… så nu är allt som rör magen något mycket, mycket farligt. Även alltså normala saker, som att den jobbar efter måltid.

Jag gillar ju mat. Matlagning, restauranger, att ta en fika. Jag gillar allt det där egentligen! Men eftersom magar jobbar efter måltid har jag fått vansinniga problem av att äta när jag inte är i hemmets trygga vrå. Det är ett av mina utvecklingsområden och den här veckan tog jag läxan på allvar. Jag åt ute och sedan gick jag inte hem och gömde mig. Jag åt lunch på IKSU Spa, från Bistro le garage, i en solstol vid bassängen.

Sedan gick jag upp en våning, rev av kläderna och satte mig i den varma källan ute på balkongen. Och hör och häpna: jag dog inte.

Efter att jag upptäckt det, att jag inte dog, fick jag upp ångan och gick tillbaka till bassängen där jag simmade 14 längder innan jag lade mig i den varma grunda bassängen och läste bok tills ögonen började klippa av värme, kluckande ljud och solsken i vita bokblad.

Det kommer inte alltid gå. Men det gick igår!

Hälsa • Ohälsa

tagen! tjoffe!

Ni vet leken ”Kull”? Någon jagar ett helt gäng med kamrater. När den kullar en person händer lite olika grejer: man kanske blir en länk i en kullkedja eller måste lägga sig ner tills man blir räddad av en annan deltagare. I ”snällregler” finns även en frizon, kanske inuti en rockring eller om man håller vid ett träd där man kan stå och få ner pulsen lite. I Umeå heter sagda lek ”tagen” och frizonen heter ”tjoffe”, men jag tror att ni känner igen vad jag menar. Jage, datten, tafatt, pjätt. Tagen.

Under åren som jag har dragit mig mer och mer undan samhället och allt det roliga som livet erbjuder skapade jag en massa olika falska tjoffen. Det är sorgligt att jag var så rädd för pulsen att jag till slut hade ett tjoffe i bilen och ett i lägenheten – och that was it.

Jag vet inte riktigt vad svaret för att komma ut ur dessa tjoffen är. Är det att ha några i reserv, eller är det att sluta ha dem? I längden är det förstås att inte behöva dem alls, men tills dess. Om bilen kan bli en cykel eller att långsamt, långsamt knyta gymnastikskorna så är jag friare. Om lägenheten kan bli bildsalen och parkbänken och bussätet så är jag friare. Och det är ju hela poängen: att bli friare! Att kunna lita på att pulsen är okej, kunna leka tagen utan att stå fastnaglad i min frizon.

Efter terapin idag åkte därför jag och mamma på Dollar Store, en ”farlig” butik och jag gick långsamt och fnissande genom hela, köpte roliga saker och tokiga godisar som fräser och knastrar, är så salt att man dör eller surt att man gråter. ”Julia-godis” som det kallas i min familj.

Står man i sitt ”tjoffe” hela livet så blir man aldrig tagen. Men man är heller inte med i leken. Inte på riktigt!

Hälsa • Ohälsa, Mat • Dryck

jag har gått ut och ätit

hörrni, jag tar lite nya tag. Jag tror att det är ett stilbyte som står i stjärnorna. Både här inne och där ute i den stora vida världen.

Varför? Jo, för att vår (och höst, den tänker vi inte på ) sker något i mig som leder till att jag måste antingen skita i allt eller maxa. I år är det 2023 och alltså fem år sedan jag hade ett riktigt pangår sist. Jag har kollat igenom den gamla bloggen (något jag aldrig annars gör) och sökt efter ”tips” på hur det blev så bra. Och det var för att jag maxade! Så roligt!

Idag har jag mer och annat bagage än för fem år sedan, men jag är också äldre och har råd att checka in skiten. Låt det ligga i flygplanets buk bara, varför ska jag släpa runt på’t om jag inte behöver?

Den här veckan gick jag och lunchade på Bistro Le Garage. Ingen kunde följa, så jag gick själv. Den trygga maträtt jag sett ut på förhand var slut och jag blev istället serverad rostade knippemorötter med kummin, inlagda senapsfrön, färskost, friterad kulpotatis och vårklynne. Och hasselnötter som jag pillade bort för det tycker jag inte längre om.

Den ena servitrisen var en riktigt oskön person. Den andra var en stjärna. Den tredje var på inskolning, men jag är övertygad om att hon också kommer bli en stjärna, så att det goda överväger.

Jag tänker nämna det nu, en gång till och en gång för alla, sedan kommer jag framöver övergå till vad jag just bestämde i inläggets början och maxa: det är helt sjukt att jag klarade detta. Det är HELT sjukt. Ingen tvingade mig utan jag bara gjorde av mig själv och… nä, vet ni vad, med mina issues är det fullständigt vansinne att detta gick.

Framöver, jag ”ältar bort det” nu och skiter i det sedan, kommer det vara precis samma bedrift om jag gör om det. Det kommer vara precis samma saker jag överkommer och är stolt över att överkomma. Men jag TÄNKER INTE skriva ner det. Jag tänker maxa, utelämna psykologin bakom, bara köra. Syns inte, finns inte – tills det är riktigt och sant. Det är så en slipsten ska dras.

God helg.

Hälsa • Ohälsa

tag det inte för varsamt – ljug inte för mycket – men tag hand om dig

Det är en arbetstopp nu och eftersom jag försöker hålla jobbet utanför sociala medier: long time, no see!

Jag har ont överallt känns det som, hela kroppen värker. Det känns oförskämt. Jag hade ju beställt omstart. Min rygg värker både upptill och nedtill. Det värker i munnen efter att ha klyvt tänderna av gnisslande och sedan lagat de spruckna tänderna. Det värker i magen från alla mediciner. Sköldkörteln trycker på luftstrupen och ger förnimmelsen av att kvävas varje gång jag glömmer att hålla huvudet i någon av de fungerande ställningarna. Rösten försvinner under dagens bruk. Hostan retar från och till.

I år, jag känner det på mig, kommer jag få till det här medicinska. Jag tror det. Jag göra alla ingrepp och alla åtgärder under 2023 – förhoppningsvis innan sommaren – och sedan är jag frisk som en nötkärna.

Till dess ska jag försöka sluta gnälla, jag var väl aldrig gnällig förr! Det är nog orken som hänger på en skör tråd. När jag är orkeslös är det närmare till tårar. Närmare till gnäll. Men det är inte så roligt. Lögnaktig behöver jag ju inte bli, säga att allt är bra om allt är dåligt, men gnäll är svavel. Konstaterandet två stycken upp får vara det sista. Nog nu.

tidning, kaffe, limpa, film, stickning. tidning, kaffe, limpa, film, stickning. tidning, kaffe, limpa, film, stickning. tidning, kaffe, limpa, film, stickning. tidning, kaffe, limpa, film, stickning.

Hälsa • Ohälsa

om veckans alla dagar – zero sugar

Jag läste ett blogginlägg av Julia Eriksson om veckans alla dagar och hennes tankar och känslor och göromål under dessa. Sedan gick jag in på Sardellens samma slags blogginlägg och läste njutfullt. Jag skulle vilja skriva ett eget.

Jag kommer inte skriva ett eget. Inte än i alla fall. Jag håller fortfarande på att forma livet lite mer efter mitt eget tycke eller guds vilja – vem fan vet längre – och lämnar dessutom mitt arbete utanför min blogg. Hur mycket finns att säga då? Men jag vill 1) tipsa om dessa två bloggars inlägg och 2) kommentera veckans dagar med ett eller två ord. För att det säger en del.

Jag gillar måndagar. Jag gillar tisdagar. Jag gillar onsdagar. Jag gillar torsdagar. Jag gillar fredagar. Jag tycker lördagar är okej. Jag gillar inte söndagar.

Det här är en ny insikt för mig, och en ganska främmande sådan. Det känns som att det är helgen man ska tycka bäst om. Det gör inte jag. Jag längtar efter helgen, men det är mest för att jag är så trött, så trött, så trött. Jag gillar den inte så mycket egentligen. Jag gillar veckan tusen gånger mer. Tusen. Det är också ett tecken på att arbetet jag gör nu, mitt inre arbete, är viktigt. Nog borde jag kunna bli en sådan person som gillar helgen? Förr var jag ju en sån’!

Min behandlare vid ASTA- och ångestmottagningen frågade vad jag gillar att göra. Ni må tro att tystnaden var tragiskt lång.

Jag jobbar på det.

Hälsa • Ohälsa, Mat • Dryck, Tänker • Gör

ett stillastående eller stilla lunk

Här har det sannerligen stått stilla.

Liksom livet.

Jag är sjuk. Det är lite lurigt, vad jag har för något. Mitt största problem är en känsla av att det är trångt och obehagligt i halsen, medan jag dessutom har ryggsmärtor och vallningar. Det är klart, det är svårt att veta vad som är vad när man är 1. kvinna i menstruerande ålder och 2. har sköldkörtelproblem. Oavsett skäl till sjukdom: sjukdom på hemmaplan.

Jag har druckit ungefär 7000+ koppar te. Här är en hoppfull blend med bland annat echinacearot och grönt te. Gott, men inte alltid, så jag har blandat upp med andra sorter också.

Kaffe har också druckits. Godast var ur termos på balkongen. Solen värmde.

Jag vet inte om jag tycker att det är bäst att ha text under bilden, eller över bilden. Som läsare av bloggar kan jag vara kräsen, men som bloggande har jag inte riktigt kunnat landa långvarigt i vilket format som är ”mitt”.

Varje dag har jag behövt ligga på golvet och rulla ryggen på olika hjälpmedel, eller bara stretcha ut den riktigt ordentligt. Har ni några tips? Dels för en gammal rygg som alltid kört ihop sig efter en natt, men dels för en sjukdomsrygg. Vad hjälper!?

Jag har ätit lite också. På bild har det fastnat veganska gyoza med ris, havregrynsgröt med hallonsylt och pasta med ricotta och spenat.

Idag ska jag till doktorn, så att det börjar röra sig här.

Liksom i livet.

Hälsa • Ohälsa

om vi hade en Big Brother-kamera…

… skulle mitt liv vara tråkigt att titta på.

Jag har ett bra liv, men särskilt händelserikt är det inte. Detta tror jag kommer förändras i år. Jag tror att det händer saker i mig. Och om jag gör en ”ett foto i timmen” om ett kvartal eller två så tror jag helt ärligt att det inte kommer se likadant ut som det hade gjort idag.

I januari nosar jag nyfiket på alla förändringar – de som redan är i rörelse och de jag fortfarande förbereder eller sparar till. Jag närmar mig frihet. Jag fnissar mig närmare och närmare det ohejdbara bukskrattet, och jag övar på självmedkänsla när det kvittras mindre än det morras.

Saker händer. Fortfarande och varje dag!

Hälsa • Ohälsa

jag väljer något annat

Jag har kollat bakåt några år för att hämta inspiration till nyårslöften. Det är ganska liknande saker många år: spara pengar, förändra mitt utseende och läsa böcker. Förra året hade jag en alternativ variant, med tre mål i ett paraplykoncept som sedan innefattade alla mina nyårslöften 2022, i olika mätbarhetsgrad.

När jag skulle skriva inlägget med nyårslöften för 2023 svepte en tanke förbi i mitt huvud: ”2023 ska bli mitt snyggår” och jag skojar inte att jag hann skriva en bit av meningen. Usch, vad trött jag blir på mig själv.

Ursäkta, men vad är det för mål? Vad ska jag ha det till? Alla år har jag haft någon form av utseendeförbättring på listan. Men varför? Vad är vinsten, både den allmänna och subjektiva, om jag skulle sätta ett nyårslöfte om ett snyggår (← ordet, kräk!)? Jag tycker att det är ett så himla tydligt tecken på att jag påverkats av det jag har läst, sett och ägnat mig åt på internet 2022, att det är det första som flyger genom mitt huvud.

Lite då och då under den här bloggens varande har det ploppat upp att jag vill förändra lite olika grejer med utseende och stil, att stoppa in plagg, smycken, accessoarer och smink i rotationen. Det kommer säkert fortsätta ploppa upp när jag får lust och idéer. Men jag vägrar tillåta mig själv ett nyårslöfte som rör min snygghets eventuella varande och icke-varande. Jag vägrar. Aldrig mer. What a waste.

Så nu ligger det där inlägget med nyårslöften 2023 och skräpar i utkast. Jag vet ungefär vad jag vill ha för mål, jag vet vad jag skulle vilja ”lova”. Det ska vara kul, det ska vara roligt att leva och lova. Nu gäller det bara att få ner det, att sammanfatta det, att hitta ord som betyder det jag menar att jag vill. Och utan att ”Beach -23” plitas ner intill.