Den 18 maj 2018 skrev jag såhär i min dåvarande blogg: ”Det är rätt skönt att lite då och då komma på sig själv med att vara, kanske inte normal, men åtminstone tillfreds med det onormala av mig själv. Vass, skrattig, social, inbjudande och syrlig. Allt i ett och alla gillar inte allt i ett. Och jag, jag bryr mig inte längre om de där ‘alla’”.
Jag tror att jag är på väg tillbaka till det där. Det känns bra att se lite av mitt forna själv i mitt nya själv. Det är extra skönt att veta att jag även för fem år sedan hade råkat slarva bort mig lite. Saker och ting kommer och går. Personer kommer och går. Målbilder kommer och går. Och så kommer de igen.
Det finns trygghet i vissheten. Sakers kretslopp. Att inte måste vara samma på jobbet som man är på fritiden. Att inte måsta vara samma idag som jag var igår.
Ajli Müller 
Åh precis så där! Vass, skrattig och inbjudande är jag också. Social är jag allt mindre. Inte så intresserad längre. Personer kommer och går i livet och det är fine. Numera. Oftast i alla fall. Vi har många likheter känns det som 🙂
GillaGilla
Jag inser att vass också betyder skärpt, och det är jag förvisso också oftast men jag menade mer liksom vass som i ”rapp” typ. Oavsett vad du menade med vass tror jag också att vi har många likheter 😀
GillaGilla
Det som är lite tragiskt är ju att du tar psykofarmaka för att fungera så min undran är vem du egentligen är. Du känns onaturlig och alldeles för spretig. Det gör ont att behöva se och förstå.
Kram!
GillaGilla
Ojdå, det var värst. Jag kan lova att du inte behöver ha ont för mig, i alla fall inte nu när jag mår bättre och bättre. Jag använder inte psykofarmaka, men jag tror ändå inte att dagens SSRI gör någon till någon annan, så om du går runt och har ont för alla som är spretiga och onaturliga eller använder SSRI tycker jag att du ska låta bli. Det är bara dig det är synd om då, nämligen.
GillaGilla