Månad: april 2023

En dag tog jag jättemånga selfies, och råkade av misstag visa en dagscykel i humör. Det blev en märklig liten dokumentation. Men det är verkligen roligt att få avsluta dagen bättre än man påbörjar den.

Min icke-fungerande sköldkörtel och min koffeinabstinens ger morgnar med huvudvärk och förmiddagar med extrem trötthet. Eftermiddagarna är bättre då jag hunnit ha några lektioner, vilket är det roligaste med att vara lärare. Just den här dagen hade ett barn ritat ett porträtt av mig under dagens sista lektion och jag avslutade med fler rynkor, men glada ögon!

Tänk vad man kan hjälpas åt att skapa härliga, glada dagar. Kanske är det att ge en pingvinstång åt sin kollega, en kram åt sin man, en komplimang rörande en klass insats, en hjälpande hand åt en elev som behöver en eller en teckning åt sin lärare ♡

Nu är det långhelg. Jag gillar inte helgen lika mycket som jag gillar veckorna, som jag nämnde i det här inlägget. Men jag gillar att det är långhelg! Jag ska fånga den, efter bästa förmåga!

Idag jublar jag för att det spöregnar! De hotade med snöstorm från söndag till söndag, men de nöjde sig med söndag, måndag, tisdag och nu står det regn. Halleluja! Jag har nog aldrig varit så glad över aprilregn. Man säger ”April showers bring May flowers” men nu är jag mest glad för att det kan spola ner snö och damm i dagbrunnarna. Det får man åtminstone hoppas.

Jag har hittills den här veckan ägnat mig åt att vara på jobbet och laga mat ur en matkasse jag glömde pausa. Och råkat bränna biffarna i min iver, men jag äter ju mest potatis i alla fall. Och potatisarna blev bra, efter att jag lagt till ungefär dubbel tillagningstid och trippla kryddor. Mesigt i matkassereceptet! Jag körde ICA:s familjekasse och är – när jag är frisk – alltid mycket nöjd. Nu när jag kört skonkost… vi får se.

Jag har egentligen ingenting speciellt att berätta, men eftersom jag ser att folk fortfarande är snälla och tittar in sedan min bloggiver i början av månaden vill jag ju titta tillbaka! 🙂 Särskilt nu när… det närmar sig.

Nu skriver jag det: hoppas att ni fortsätter kika in, för jag tror verkligen att magen börjar reda sig (vilken dödades av covid-19 och alla treo och diklofenak) och att min migrän börjar detsamma (trots att jag fick lov att sluta med treo, diklofenak OCH kaffe för att rädda tidigare nämnda mage). Det lättar! Gode gud, knack knack knack. Då kan jag ju starta om och leva lajf, som jag ju precis börjat och som ni vet att jag älskar.

Jag har vaknat till en svalare dag. Jag tänker inte klaga, för det är faktiskt ganska skönt. Igår var jag så migrändrabbad att jag var tvungen att undervisa med solglasögonen på för att inte kasta upp på alla barn. Det är inte hela världen, för jag anpassade innehållet inför arbetsförmågan. Delar av dagen skapade jag armband och diskuterade ideal i sociala medier. Spännande. Viktigt. Värt det!

När jag kom hem var det strålande sol och gassande hett på balkongen. Med eller utan ljuskänsliga ögon lockar det ut mig, det slår liksom aldrig fel. Igår blev det en kortare stund, men en stund icket desto mindre. Grannarna skurade och dammsög. Jag rev bitar av varm baguette.

Eftersom jag egentligen inte var frisk kröp jag till sängs tidigt efter att ha ätit middag. Och idag har jag vaknat till en sval dag höljd i lätt mulen sky. Det innebär att jag kan sitta här på balkongen igen och att det inte gör mig värre, utan bättre. På med filt, på med tröja, fram med tekoppen och andas djupt den friska luften.

Idag är det ljust, men inte så att det skadar mig. Det är svalt, men inte så att jag fryser. Jag behövde den här lördagsförmiddagen. Tack.

Idag är jag totalt sängliggandes. Min förkylning kröp upp i ena bihålan och sedan knockades jag något alldeles. Tack och lov har jag köpt rejäla soffkuddar till min loungesoffa på balkongen så jag har kunnat ligga där ute ganska mycket. Jag har använt nässpray och mediciner, och i morgon så tänker jag vara frisk. Påsklovet försvinner ju från mig!

Mamma tog bilderna ovanför och skickade åt mig för att visa hur det våras i Umeå. Jag ska försöka ta mig an den. I morgon ska jag ge mig på att hacka fram min cykel som ännu sitter fast i ett av vinterns stora isblock. Sedan öppnar sig världen för mig.

Jag påminner mig själv om min vårlista, där jag gjort påfallande lite – men INTE om man jämför med tidigare år. Så jag väljer, bara denna enda gång till, att jämföra med tidigare år. Och göra mitt bästa för att växla upp i morgon!

Någon gång glömmer man hur man leker. Kanske inte alla, men jag glömde. Det började, tror jag, med att jag tyckte att det inte riktigt passade att leka när jag var lärare och behövde vara vuxnare än min personliga mognad egentligen nått. Så jag stramade upp mig och slutade leka. Eller så är allt en reaktion på att jag förlorade min allra roligaste kamrat. Vi lekte nästan jämt. 

Man behöver inte leka, för det är ju lite barnsligt. De flesta av oss får alldeles tillräckligt med barnasinne genom att leka med de barn vi själva skaffar. Men om vi inte skaffar några då? Är det slutlekt? “Du får gärna vara barnvakt”, skrattar någon. Ptja, kanske jag kan övertalas för att vara snäll med min vän och få lite plus på karmakontot, men vem fan vill leka med någon annans ungar? Då leker jag hellre själv. Spela roll att jag är 33 år och barnlös. Eller snarare barnfri. 

Jag känner mig så otroligt tung i kroppen. Det är som att den har gått i dvala på cellnivå.  Igår kände jag att det var svårt att hoppa jämfota. Det var som att jag hade glömt hur man gör. Om det är sköldkörteln eller den långa vinterns eller virusets fel går inte att säga, men det spelar inte så stor roll. Jag vet ett botemedel. Leka, leka, leka. Leka sig till hopp. Jämfotahopp.

Vuxna som har deras shit together skulle nog inte säga ”leka”. De säger kanske “träna” eller “umgås” eller “ta en promenad” eller “njut av den friska luften”. Det funkar också, såklart. Men jag vill återerövra leken. Jag vill vrida upp lekfullheten i det hela. What’s the point i att ta springturer om man inte dessutom samlar fina stenar eller luktar på blommor eller går balansgång på en bom? Är det att trimma sin kropp som är målet? För det är jag faktiskt inte intresserad av. Inte konstigt att det hittills aldrig har blivit någon vana när det varit tråkigt, gjort ont och inte varit viktigt för mig…

Leken är viktig för mig. Jag menar inte en regressiv mognad på det stora hela, utan bara i det lekfulla. Rimlig lekfullhet för min ålder, men inte hämmad av min ålder. Det blir inga barn, jag kan inte räkna med deras skratt för att väcka stenhjärtan utan det får jag faktiskt göra själv. Med start… nu!

”When too many of us have forgot
What our life is all about
Care too much about what other people say
But your heart will never grow old
And your mind will never ever get bitter
if you remember how to play”

Robyn – Play