Månad: oktober 2022

Jag behöver ingenting. Jag har exakt allt jag behöver för att kunna leva ett rikt liv! Men eftersom jag fyller år i november känns det ändå roligt att drömma om saker och ting. Önska mig, rent hypotetiskt. Inte av någon, men i största allmänhet!

En gång till måste jag få skriva det: jag ska flytta. Det är vältajmat att flytta den 19 november och fylla år den 20 november, för peppen som finns i att drömma om alla färger och stämningar jag vill ta med mig till hemmets alla rum vinner över icke-peppen i att bli så förbannat gammal. Riktigt hur gammal låter jag vara osagt…

• Camille • Kerstin Florian • Alba •

• Luddig inredning • Varma färger • Sovplagg •

• Rotting • Simrishamn • Textilier •

• Le Creuset • Dekorativt • Naturmaterial •

Det känns riktigt, riktigt bra att veta att jag har allt jag behöver. Det känns också riktigt, riktigt bra att drömma framåt och tänka på sådana saker som inredning och dekorationer. Jag tycker att det är så roligt! Och saker som får mig att gå igång är värda att greppa hårt. När det är höst och det är mörkt: drömmar är livet.

Igår läste jag en lista hos Emma som jag tyckte var himla trevlig. Topp tre-listan. Men jag insåg då hur jag har två olika ”sets” av topp på min topp. Topp som i ”detta tycker jag är utsökt, vackert och behagligt” och topp som i ”detta gör jag mest mest mest av”. De är sällan samma, eller ens i närheten av varandra. Mina bästa filmer är vackra: Fried Green Tomatoes, Pulp Fiction, Wild at Heart, Awakening, Death proof, Once upon a time in Hollywood, Rear Window, All about Eve, Fight Club… mina mest sedda är istället Prinsessan och Grodan, eller något annat lockande från Disney+

Jag tror att det är för att det utsökta, vackra, behagliga ibland är lite… tungt. Lite för ljuvligt, sårbart, mörkt, dyrt, exklusivt eller bara för gripande. För att ”buteljgrön” är ett vackert språk, men det betyder ”vinflaskefärgad” och då låter det inte lika poetiskt.

Hade jag varit en duktig bloggare hade jag nog försökt att bara lyfta det poetiska. Men det är faktiskt en snutt av sanningen. Sant, absolut, men definitivt en snutt av allt som är sant. Jag älskar att lyssna på klassisk musik på morgonen och jag ser på någon av hjärterotsslitande favoritfilmer säkert månadsvis. Men oftare än så lyssnar jag på No such thing as a fish och ser på Hungerspelen. Jag njuter av att bryta surdegsbaguette och servera med en riktigt god olivolja och ugnsrostade körsbärstomater, men jag brukar oftare välja hårdbröd med smör och ost.

Det är vackert att visa det vackra. Om jag fyller i topp tre-listan väljer jag nog ur det registret i första hand. Men det andra är också sant.

Jag och Erik ska flytta till Väst på stan, bara några minuter från centrum, och jag är så laddad. Vi får nycklarna om mindre än en månad. Nu har jag snart packat allt som går att packa i såhär god tid. Jag har till och med lagt en beställning till leverans i den nya lägenheten, för så mycket närmar det sig nu!

Det som är tråkigt, det enda som är tråkigt, är två saker: 1) det är ett fattigt, fattigt leverne som inte tillåter att inreda med allt jag önskar och 2) livet här på Tomtebo har jag låtit rassla sönder lite. Jag har ”kommit av mig” i och med att det står kartonger överallt och eftersom så mycket är nerpackat. Det är inte lika fint att duka fram kex och te när man måste hälla direkt från vattenkokare och servera på mattallrik. Det är inte lika prioriterat att bädda när jag stuvat bort alla fina textilier. Och vad är poängen med att städa och duka och baka i ett flyttkaos? Det är som att jag sparar allt som är ljuvt till det nya hemmet och hellre lever i limbo till dess.

Jag är medveten om att jag är knäpp.

Jag hade svullna ögonlock i morse, som om jag somnat gråtandes. Men det hade jag inte.

Jag har börjat med en ny medicin. Min läkare på ångestmottagningen frågade om jag vågade. Det var verkligen artigt, men riktigt så fungerar det inte längre för mig. Frågar man vad jag vågar skulle listan vara så kort, det är klart jag inte vågar äta en ny medicin. Men jag gör det ändå. Som Skorpan. En enda dag gav jag det. Aja. Jag klarar det på egen hand.

När jag skriver det här sitter jag i soffan med fötterna uppdragna från det höstkalla golvet. Kaffet är svart och doftande. Vår soundbar har en defekt som gör att den då och då skrapar som white noice. Jag vet att den ska reklameras, men tills dess tycker jag att defekten är mysig. Den spelar en lugn pianoslinga, med en underton av ett (för mig) behagligt brus.

Snart ska jag åka till jobbet. Jag börjar 07:30 på måndagar. På tisdagar behöver jag inte ens börja köra härifrån förrän strax efter och ändå hinna i tid. Det gläds jag åt.

Jag vill inte vara en klagare, men, hehehe. Jag måste få sätta ord på en betraktelse jag har gjort, som råkar ta formen av ett klagomål. Att det dessutom rör en grupp jag är väldigt involverad i gör klaget extra skämmigt, men nu skriver jag det ändå. Och jag har berört det tidigare, men jag kan inte sluta vrida på det här ”fenomenet”.

Hur har (nästan) alla våra bloggare fått ålderskris samtidigt? Varför super, röker, bantar dessa vuxna kvinnor? Varför klär de sig i mindre och mindre kläder? Varför är det sexighet och heroin chic och ohälsosamt på tapeten? Varför är det influenser just nu? Jag kan inte för mitt liv förstå det. Jag borde verkligen sluta skriva nu, för jag fortsätter ju följa och läsa med stort intresse, så gnälligt! Jag hoppas dock att jag inte kommer bli influerad av influencers som magrar och dricker och festar på ett sätt som jag inte sett maken till sedan typ juristernas inspark när alla var 18 år och just fått komma in på en krog. Icket. Jag vill bara leva och vara lycklig och ta mig ut ur bojor, inte låsa nya. Varna mig i god tid om jag börjar romantisera alkohol och rökringar, tack.

Med det sagt: jag älskar tanken på att romantisera nästan allt annat. Som ett afternoon tea istället för ”water and leaves”. Nu ska jag försöka att fota lite mer så ni kan ta del av allt det trevligt. Ännu mer lär det bli efter flytten, i och med att rutiner av olika skäl förändras i nya hem. För det är ju trevligt att romantisera vardagliga företeelser. Det är trevligt – och innehåller inte en enda bakfylla.