Det har gått en icke-fotad vecka. Det beror på att jag är tillbaka på jobbet och jag håller jobbet utanför bloggen. Men att skriva i det här formatet är ett av mina största och roligaste och längsta intressen (förutom att det skrivna ordet hjälper mitt dåliga minne) så jag vill gärna påta ner något litet i alla fall. Med eller utan bilder! Så får jag försöka igen på måndag.
Den här veckan har jag försökt präglas av mildhet. Sårbarhet och skörhet och mildhet. Det är förstås roligare i veckor av stark energi, mycket som händer, stora muskelgrupper, många känslor. Allt är inte roligt, ibland måste man bara fråga: ”vad är bäst för mig idag?” och faktiskt lyssna inåt på svaret.
Jag har lyssnat på ljudbok på balkongen. På högtalaren har jag spelat musik medan jag sorterat i kylskåpet och gnuggat på fläckar med wet-wipes. Jag har hållit en värmeflaska på värkande kroppsdelar. På vardagsrumsgolvet har jag yogat långsamma program nära mattan. Om kvällarna har jag druckit kamomillte och tidigt satt i öronproppar.
När jag försöker tänka tillbaka ser jag inget direkt aktivt från vecka 35, men vad gör det egentligen? Året har ju 52 veckor! Den här veckan behövde jag börja vänja mig vid tanken på att hösten kommer och jag valde ur min höstlista med omsorg.
Ajli Müller 
Håller med om att man inte alltid behöver vara aktiv och ibland behöver man bara ta det lugnt utöver jobbet. Kramis ❤
GillaGilla
Ja men absolut, om man inte gör det av deppighetsskäl och egentligen behöver vård så 🙂
GillaGilla
Låter som en fin och njutbar vecka trots att inga bilder togs, verkligen avkopplande på något vis just när det varit en vecka av sårbarhet och skörhet. Har känt lite likadant själv.
GillaGilla
Jag tror att man kan behöva det. I alla fall, som jag skrev till någon, om man inte gör det av sjuka skäl som egentligen kanske skulle behöva vård. Det här är så vårdande för normala nivåer av deppighet och trötthet :))
GillaGilla