Månad: juni 2022

Det går inte att blogga om allt, men jag VILL, jag VILL verkligen! För sommaren, det är den vi ska leva av när det är november. Eller vänta, nej: det är den vi ska leva av när det är oktober, november, december, januari och februari. Jag vill minnas varenda grässtrå.

Jag njuter av flera olika saker varje dag. Det är inte så att jag fyller dagarna med en massa måsten: varje gång någon vill planera in något svarar jag lite svävande. Semester. Vill det sig så vill det sig.

I går började jag dagen hos min kompis Hanna. Vi satt i hennes kök i skuggan. Balkongdörren stod öppen. Hon drack kaffe, jag åt honungsmelon. Jag begav mig sedan till Nydalabadet där jag lade ut mina filtar och varvade mellan att lyssna på en ljudbok och läsa en annan. Det tog tre timmar innan hungern slog till och strandrestaurangen basunerade ut 1,5 timmes väntetid… det gick inte.

Jag åkte hem till den lille Erik och tillgodosåg bådas våra saltbehov (och inte en enda vitamin) med jumbo fries, chicken nuggets och olika slags dipsås. Balkongen låg i skugga. Ölflaskan badade av imma.

Jag cyklade till en kvällsspelning vid Kyrkstugan: folkmusik med Anton Teljebeck (fiol) och Gunnar Lingegård (gitarr) i strålande kvällssol. Bakom oss badade stora som små, omkring låg hundar och vilade efter en dags hetta och solsken och små doftpuffar av kaffe och mogna jordgubbar svepte omkring oss.

På hemvägen stannade jag hos Hanna igen, samma Hanna jag inledde dagen med. Hon planterade om sina penséer och jag stod bredvid i bara klänning utan att frysa och utan att bli biten av en enda mygga.

Juninätter ♡

Aj aj aj, att man bränner sig så snabbt vid en poolen? Man tycker ju att havet vore värre, men en dag på Umelagun (inte ens en HEL dag!) och jag råkade verkligen bränna mig ganska ordentligt på ryggen. Ni vet, så det gör ont i skinnet.

När morgonen kom på midsommardagen var det dimma och jag kunde ta en lugn och fin morgon på brotrappen. Pappa läste alla quizfrågor från DN och vi svarade efter bästa förmåga (i samlade krafter gick det riktigt bra) medan vi åt frukost på brotrappen, mitt ”vanliga” ställe.

När dimman lättade var det såklart dags att gå ner på stranden. Röd rygg innebar en dag med t-shirt, men innesittare är jag då rakt inte längre. Finns det en strand vill jag ha en strand. Eller en gräsmatta eller parkbänk eller stenbumling eller… ja, ni fattar!

Midsommardagen innebar strandhäng med korsord och bad i havet ↑ och gräsmattehäng med potatissallad och korvmössa ↓

Nu borde vi vara åtminstone relativt i fas med realtid. Däremot gör jag mig inte besviken, utan fyller mina dagar till bredden, vilket innebär nya eskapader inom kort. Hoppas att ni tar en paus i soldyrkandet för att hälsa på här på bloggen vid tillfälle – varje kommentar, visning, hjärta gör mig verkligen jätteglad ♡

Om ni vill se en liten titt på mina dagar i realtid är ni välkomna till min instagram: ajlimuller. Till er som potentiellt redan följer mig där kommer därför lite upprepning vad gäller bilderna. Sorry, men sommar förtjänar att dokumenteras.

Umelagun är ett litet utomhusbad med tempererade pooler, rutschkanor, bubbelpool och annat trevligt. Dit gick jag på midsommarafton, eftersom jag vid den tidpunkten trodde att allt vad firande heter var inställt.

Jag var på Umelagun från 10 tills de stängde klockan 14. De stänger såklart senare alla andra dagar: 10-19 alla dagar i veckan. Det var midsommartider och det var bara att foga sig och gå ut till Nydalasjön. Sjön är alltid till förfogande för soltörstande människor och med en pommestallrik från restaurang Nydala REAL kändes det inget vidare att åka hem riktigt så tidigt som klockan två.

Ett jättebra hack för er som liksom jag behöver bada emellanåt, men som ogillar sanden och vätan som kommer efter badet: vaxduk. Jag lägger vaxduken underst och sedan kan man ta sina filtar och handdukar och kuddar och allt vad man nu har släpat med sig och breda ut ovanpå. Det här är första året jag gör så, och tro mig: det gör mig mer och mer badbenägen. Tips, tips, tips!

I morgon spår jag samma utfall: bada, vila, äta, sova. Jag hoppas att Erik ska krya på sig snart så att han också kan få ta en ordentlig semester. Vi tröstar oss med att han förra året inte ens gick på semester förrän 30/6 och ändå hann han vila upp sig ordentligt inför höstterminen. Det får bli samma i år. Det är inte hela världen.

På midsommarafton, efter att jag hade gråtit lite, lämnade jag hemmet. Jag var en hel dag ute, för att ge den stackars hostande Erik lite space. När jag skickade ett meddelande till mamma och pappa om att jag skulle slå läger i deras hem i stan hände något så fint: de ringde upp och sa att om jag var frisk fick jag komma till stugan och fira kvällen hos dem.

Så jag gjorde det.

Det låter hjärtlöst, med tanke på Erik, men tro mig: jag trippelkollade läget. Han ville inte fira. Så jag lämnade honom med nyponsoppa, kycklingsoppa, mediciner och näsdukar och drog vidare. Till stugan, raka spåret till stranden med syrran, trots att klockan var 17.00.

Efter att ha legat där en stund, med sjal om axlarna efter att klantigt nog ha bränt ryggen under dagen, gick vi upp till stugdäcket för att äta middag med nästan hela familjen. Det var coolt att farmor Brita, hennes kille Gunnar och mormor Harriet orkade komma. De är så gamla nu!

Kvällen fortgick i lagom takt. Di gamle åkte hem vid 20-tiden. Jag åkte inte hem. Det var första natten i stugan på mycket länge. Jag skäms nästan att säga det, men jag sov som ett litet barn till ljudet av vågor i min gula friggebod, i sängen med tusen madrasser och sänghimmel. Det var fint.

Glad midsommar önskar jag alla som är här och kikar idag.

Här i Müllerska hushållet är det sjukstuga så det står (o)härliga till. Jag har till och med gråtit lite åt hur eländigt det blev. Jag är klädd i svart klänning. Dramatisk. Avnjuter en bild från midsommarafton 2019 istället, då jag tror att jag peakade!

Eller peakade behöver jag inte ha gjort, det är ju inte som att jag står på dödens rand! En influensasjuk make och obehandlad hypotyreos (det kommer ett informativt tidsinställt inlägg om det för dig som önskade det och för er som kanske också är intresserade) satte käppar för att peaka till midsommar i år. Och? Jag kan säkert bräcka 2019 på många andra sätt. M-Å-N-G-A. Resten, ja, resten får jag ta 2023.

All lycka till er, ni underbara, underbara människor ♡

Min semester är inledd.
Igår var jag så glad.
Idag känner jag mig lite ledsen.
Imorgon får vi se.

På måndagskvällen gick jag på bleckblåskväll. Jag klarade mig ganska bra. Utan sällskap, Erik orkade inte och jag är inte en person som ringer någon annan om Erik säger nej. Social eremit, kallar mamma det. Jag har med andra ord inget emot det, och mest är jag glad att jag tog mig iväg överhuvudtaget.

På tisdagen var det min första hela semesterdag och jag inledde den med vattenmelon på balkongen. Lite senare såg jag att Sofia Wood skrev att hon rekommenderar lime och chilipulver på vattenmelon. Min har lime och brun farin. Men jag tror ändå inte att jag har chilipulver. Chilipulver och chilipeppar är väl inte samma sak? 

Jag tog besök nummer tre på Kyrkstugan och kula nummer 1 ur glasskiosken. Mintchoklad blev det, och om man gillar mintglass kan jag varmt rekommendera den. Chokladen som är inblandad i den milda glassen är mörk och med krispiga wafer-bitar i sig. Som remikexen, ni vet (eller borde veta)!

Senare gick Erik på semester, men han hade utbildning i något på bågskytteklubben. Jag njöt av att läsa bok och blasta fläktarna omkring mig, i vetskap om att onsdagen skulle jag och min man få vara lediga tillsammans, en hel semester sedan kanske 2016? 

I natt fick han influensa. Influensa på sommaren!? Oja. Yransjukan kallas den och sprids snabbt i Umeå. Det är därför jag är ledsen. Sommaren är lång som lärare på semester, men just nu känns det väldigt antiklimatiskt att behöva ställa in midsommarafton och stugan och annat trevligt. Tur, jag säger bara det, tur att jag orkade fylla dagarna innan!

Den första dagens semester börjar nu. Eller nej. Den började för några timmar sedan. Med besked, i mina mått mätt! Några förknippar kanske semester med vardagsvin och en utlandsresa, men liksom många andra föredrar jag en långsam känsla av axlar som tillåts sjunka. I välbehag.

Jag jobbade till ungefär klockan 14:30. I skyn korsade ett litet plan mitt synfält och när det försvann bakom fönsterkarmen valde jag att stänga datorn och helt enkelt… följa efter.

Kyrkstugan premiäröppnade idag, så efter att ha pumpat min cykel trampade jag dit. Knastrande däck, en tramsig ljudbok, en svart kaffe, en hummusfralla, skrattande människor i badet, skränande måsar i skyn… kan man ens begära något annat?

Efter någon timme började det regna, trots att solen då och då bröt igenom. Jag och alla damer tog tillflykt under tak, där vi satt utströsslade över golvet och på udda bänkar och stolar.

Ingen gick in. Varför skulle vi?

I år går jag inte in.

Idag fyller min farmor 90 år. Hon är så cool. Jag tänker minsann också bli så gammal – och mer därtill. Liksom henne tänker jag klä mig i glada färger. Jag tänker bära coola plagg. Jag tänker gå på teater och opera, läsa poesi och laga mat. Faktum är att jag nog tänker börja redan nu, för varför vänta? Livet, ni vet. Man kan aldrig veta.

Som vi firade henne igår. Jag blev glad över alla som var där för att hurra för henne: vänner, gamla kollegor, släktingar, nästan alla mina kusiner på pappasidan. Vi åt en god kall buffé som inspirerade mig till mat att laga framöver. Där fanns lax med dijonkräm, kycklingspett, krämig potatissallad med purjolök, rostbiff, chiliräkor och en massa annat gott. Vi som var gäster sjöng sånger med texter om farmor, läste dikter som påminde oss om farmor och höll tal till farmor. Jag körde hem oss strax efter 21

(PS. framöver kommer förmodligen min blogg bli lite snyggare att läsa för jag har efter att ha gått igenom dessa gryniga, suddiga, mörka bilder, äntligen köpt en ny telefon!)