Jag har köpt fina örhängen åt min storasyster i 35-årspresent och eftersom det inte kommer delas några bilder när jag bär dem så vill jag passa på att lägga upp här. Det är nämligen två perfekta vardagsörhängen, men with a twist.
Det första paret är från Q of Scandinavia. De är ljuva, pyttesmå silverringar men ser ni den lilla stenen i hoopen? Det är en äkta diamant. Priset hålls ner för att det inte är vitt guld utan det är silver (och diamanten är 0,02 carat…). De är så fina och hade varit det även om det bara var glas. Det känns extra roligt att säga att jag har köpt diamantörhängen åt min syrra!
Det andra paret är från Pilgrim och de är pläterade i 18K guld och helt otroligt snygga, snyggare än gick att riktigt fånga på bild. Om det inte vore för att jag redan lämnat paketet hos min syster vid det här laget så hade jag GARANTERAT valt att behålla dem, trots att jag bara har hål i ena örat. För, näe, kolla bara!
Idag vill jag gratulera min syster, min bästa vän, på 35-årsdagen. Jisses, vad grejer vi har gjort med varandra. Jisses, vad jag alltid vill vara med henne tusen gånger hellre än någon annan. Jisses, vad hon har räddat livet på mig (troligen i ordets rätta mening!) i tider av absolut mörker.
I natt drömde jag en så underbar dröm: jag gick i skolan. Jag gick i typ högstadiet och hade lektioner och var elev. Det var så kul. Jag fick lära mig en massa saker, helt gratis! ”På arbetstid”. Jag njöt av varje sekund!
I drömmen alltså.
I verkliga livet var jag en ganska tjorvig elev som inte gillade skolan alls. Jag var lite dramatisk och kände att lärarna missförstod eller att det var tråkigt, onödigt och… nä, alltså jag minns typ inte varför jag hatade skolan, men jag minns att jag hatade skolan. Det enda roliga var att den var full av killar och jag älskade killar. Still do, fast på ett lite mer mono-sätt p.g.a. gift med Erik ♡
Idag jobbar jag hemifrån (jag ska på en konferensliknande historia om studie- och yrkesvägledning + prao i pandemitider men det är via Teams) så jag ska precis käka frukost. Så njutfullt att kunna göra så på en helt vanlig tisdag.
Efter konferensen är detta en reset-day kan jag tala om. Jag ska på KBT-behandling, tvätta, kaaaanske åka skidor om ryggen klarar det, skrubba huset rent, skrubba mig själv ren… imorgon ska jag tillbaka till jobbet a new man.
10 februari stänger gymnasievalet. Jag längtar jättemycket.
I måndags: jag var på jobbet och hade det bara nice hela dagen. Det var såklart en del att ta igen efter en veckas distansarbete, men också väldigt roligt. På eftermiddagen lagade jag alaska pollock i krämig dijonsås, eftersom Erik var på bågskytteträning. Han är inte ett fan av fisk (tror han i alla fall) så jag passar ofta på när han är borta.
I tisdags: jag påbörjade #fångafebruari med Underbara Clara, vilket är en fotoutmaning där vi lägger upp bilder på ett tema per dag (alla dagar eller några dagar gör man ju som man vill!). ”Nä nu får det vara nog! Så här tråkigt kan vi inte ha det! Stålgrå himmel, bleka ansikten och isande kalla vindar. Nu måste vi piffa till denna anrättning kallad februari”, skrev Clara och jag kände bara att JA. Så jag piffade februari lite i veckan. Det var kul.
I tisdags fick jag även ganska hemska ryggsmärtor, så jag har resten av veckan rullat på foam roller, gjort specifika yogapass och druckit treo. Det är inget fel på mig, jag bara sover i soffan och är gammal och hormonell. Men jag tände ljus och rullade och hade mysets mys mitt i allt.
I onsdags hade vi studiedag från lunch-ish. Det är viktigt, men inte särskilt kul att dokumentera. Erik blev sjuk, så jag fick sova ännu mer i soffan så han kunde hosta ifred. Obs! Inte covid.
I torsdags var jag på jobbet och hade lektioner igen och det var så roligt. Det roligaste var nog inte jobbrelaterat ändå, utan att jag gick till IKSU spa. Jag mysroddade en kilometer, låg i ett bås på bassängbalkongen och höll på att somna, samt glassade i solrummet med inställningen Miami i 30 minuter. Mmmm!
I fredags kom en snösmocka. Det gick utmärkt att ta sig till jobbet, lite spårigt och dålig sikt och lite drivor, men fortfarande inga problem när man kör försiktigt. Att köra hem var desto värre, men bevisligen klarade jag det. Och jobbet var roligt.
När jag skulle åka hem hade det blivit plusgrader, det var därför det var så besvärligt. Fem bilar körde fast. Det är så fint att se hur människor går samman när det gäller. Människor är inte perfekta, men vi enas ibland och då älskar jag oss. Vi skottade fram varandra och hjälptes åt.
I lördags var jag så himla seg. Det var som att hela kraften runnit ur mig. Som dagen efter vaccination. Jag bet ihop ganska bra och spelade lite skribbl.io med en kompis, såg melodifestivalen och åt hamburgare, men det var ändå tydligt att jag inte är helt bra i kroppen.
Idag, söndag, har jag så mycket värk att jag har svårt att tänka normalt. Nästan hela dagen har jag ägnat sittandes på foam rollern, positionerad liksom ”framför” bäckenet och rullat fram och tillbaka och värktabletterna hjälper ingenting. Jag längtar tills jag får sova.
En gång sa min syrra till mig att ”jag vill att vart man än vänder sig ska det finnas något att titta på” om sitt hem. Och jag håller med. Jag håller med nu! Jag har infall av att slänga allt jag äger så att allt är vitt och lätt att städa, men jag har hittills alltid ångrat mig. Det här med minimalism, declutter, KonMari, kapselgarderober och matchande set… not so fun.
Mina nya visionboards är fun! Eller nya och nya, jag har jobbat på det sedan december 2019 när jag flyttade in i den här lägenheten. Min önskan, förutom att sno syrrans ”vart man än vänder sig ska det finnas något att titta på”, är att det ska bli varmt, mjukt, färggrant, variationsrikt, men inte stökigt och jag vill ha bort allt det överväldigande vita.
Alla bilder är klickbara och alla bilders källor finns specificerade i denna Pinterestmapp.
Jag vill ha massor av allt. Aldrig kommer jag spara gamla papper eller flaskor eller tidningar eller ätpinnar från take away-sushin för att ”de kan komma till användning”, men jag vill aldrig behöva använda två likadana koppar. Jag vill kunna, men inte behöva.
Om jag någonsin får chansen att äga ett hem finns ännu fler drömmar, men just nu tänker jag mer på grejerna.
Nä, inte så värst mycket kläder ändå, men jag ville lägga upp ändå, för är det inte den allra bästa helgklädseln? En rosa jumpsuit från Monki, så man ser ut som en Barbapapa! Jag hade också marinblå bomberzip och marinblått bälte, men det syns inte för det hamnade mitt i min valk… men det finns där och är det ljuvaste ”såsa hemma”-stället.
Jag borde egentligen stoppa in ett annat inlägg här. Ett som inte handlar om att skriva. Särskilt som det här är gamla nyheter för er som läser här ofta. Så varning: här kommer en liten upprepning.
Det finns en dikt. Jag har skrivit den. Den heter Tjugohundrasjutton. Och den handlar om Tjugohundrasjutton. Nej, det gör den inte… jag minns knappt 2017. Men det var året jag blev fruktansvärt sjuk… i… huvudet… och var tvungen att sjukskrivas på heltid i över ett halvt år, för att sedan utförsäkras till att bli lokalvårdare. Det är en tid jag aldrig kan förlåta.
Jag jobbar som bekant nu i samma bransch som jag gjorde 2017 och jag är nu en ganska rabiat kämpe för att göra yrket lite mer RIMLIGT att genomföra. Jag är så glad att dikten Tjugohundrasjutton nu har publicerats på fackförbundets tidning Lärarens instagram.
Nu även i papperstidningen Läraren. Hoppas att min gamla skolchef läser. Jag tror inte att hon ens visste vad jag hette.
Jag hoppas att fler ska vilja bli lärare. Dikten är visserligen en känga, men det är en känga åt hela systemet liksom, inte åt yrket. Jag är så himla glad att jag lyckades vända besvikelsen till ett bränsle istället, för det är verkligen väldigt, väldigt, väldigt roligt att jobba på högstadiet. Jag skulle gärna se fler blivande kollegor bakas fram. Må så ske!
Ajli Müller 