Jag har fått vila, vila, vila. Alla mina snälla anhöriga har önskat mig bara gott. Jag kan inte fatta att jag blev sjuk i covid-19 och med så många symtom som gör ont. Maten är äcklig.
Usch, förutom att hosta, nysa, gråta har jag ju inte gjort så mycket. Jag fick ställa in körövningen, uppsjungningen, finlunchen med de andra vägledarna i kommunen, arbetsveckan, en middag med husgruppen… ja, mycket har fått ställas in.
Jag har fortfarande gjort mina läxor från KBT-behandlingen. Och en dag kände jag doften av handkräm. Det är ju i alla fall något!
Jag tycker att det bästa med hösten är maten. Jag menar den här ruskiga hösten som är i oktober och november, då är maten som allra godast. Den sprider värme, dofter och stämning. Jag äter långsammare och gör ofta det lilla extra, som topping och dippsåser.
Detta är rigatoni med pesto, pinjekärnor och fetaost, vitlöksbröd med små ostspett och ett glas rödvin, fläskytterfilé med pak choi, pinjekärnor, färsk sallad och en glas vitt vin, grillade ostmackor med cheddar, skinka och tomat, samt färsk sallad och inlagd gurka, vetelevain med halloumi, spenat, matyoghurt och rädisor, samt stekt fänkålssalsiccia med färsk sallad, oliver och en vetebaguette.
Med bilderna ovanför hoppas jag inspirera er att laga något extra gott, men jag hoppas också att de ska kicka igång min lukt, smak och aptit. För mat, seriöst, finns det något bättre? Måtte min lukt och smak snart vara återställd så jag kan laga och äta av hjärtans lust igen.
Jag har förberett ynkliga inlägg under den här covid-19-infektionen. Det är för att jag mest har varit ynklig. Mina dagar har bestått i att ligga med filtar och täcken i soffan, se på gamla avsnitt av Dr. Phil och Password, snyta mig, hosta, sova, frysa, dricka treo, svettas och testa äta olika små saker. En nöt, ett chips, ett kex, en morot, en rädisa, en bit choklad. För jag är sugen på saker ibland. De förvandlas till aska i munnen.
Det är inte för att jag inte har försökt. Jag har försökt läsa, jobba, sticka. Jag har stigit upp på morgonen och tvättat håret och klätt på mig riktiga kläder. Men jag har varit liten, så liten.
Dags att påminna om att det finns bra grejer, som inte på något sätt utesluter att det finns många dåliga saker, med att ha blivit smittad av det här förbaskade viruset.
Jag njuter av att spraya mig i ansiktet med kall face mist!
Jag känner inte om det luktar bajs.
Mitt jobb ligger 1,3 mil från mitt hem, vilket innebär att jag sparat nästan en hel tank bensin på att vara på distans.
Jag kände doften av en handkräm en dag och det var den vackraste doft jag upplevt.
Jag har fått Disney+ av min syster för att hon tyckte så synd om mig.
OBS! Jag vet att den från Rituals är möbelspray, men jag har fyllt den med kranvatten!
Har ni några bra grejer att dela med er av? Det skulle verkligen pigga upp, hörrni!
Jag har skrivit på en döende portal i 11 år. Jag har varit nära att sluta blogga flera gånger, när jag känt mig för gammal eller ointressant, eller när portalen laggat för mycket. Men det har aldrig blivit ett långvarigt break up!
Det är för roligt att skriva blogg.
Nu dog portalen jag höll till på ganska oåterkalleligt förra veckan, så jag började leta mig annorstädes. Efter att ha paxat bloggnamn i så gott som alla www jag hittat tror jag mig ha landat här. Fast det känns nästan övermäktigt att lära mig ett nytt format och verktyg.
Jag tror jag ska tvinga min storasyster att titta hur det ser ut.
Just nu håller jag på att möblera om i mitt inre, kan man väl säga. Jag arbetar mycket med mig själv och mina issues. I söndags kände jag väl lite att det var olämpligt att skriva om. Vissa delar är såklart privata, men olämpliga? Knappast! Tvärtom är det nog bara bra att fler är öppna med vad de kämpar med och hur de gör det. Även om man är lärare. Då känner man sig lite mindre ensam.
Det känns dessutom mycket roligare att kunna skriva alldeles fritt och ledigt, istället för att idka självcensurering.
Hösten är här och jag är mer än lovligt redo att fixa till livet. Det är sorgligt, det jag har gjort mig till. Det monster jag skapat; ett monster så hämmande att jag nu är rädd för nästan allting. Nu får det lov att vara över till vilket pris som helst. Jag menar inte i benämningen att dö ifrån det. Det här skriver jag inte i moll. Jag vill helst leva för evigt! Jag menar att jag ska bli frisk, nöjd och ta makten över mitt liv tillbaka.
För fyra veckor sedan började jag en behandling på distans mot Linköpings Universitet. Den ska pågå i åtta veckor och jag är väldigt glad. Det jag ska få är kognitiv beteendeterapi (KBT) mot kontrollbeteenden, undvikandebeteenden och orimliga rädslor. Ångest, kort och gott. Eller nåja, inte så gott kanske… men kort i alla fall! Jag har remitterats till KBT flera gånger förut, men jag har hittills inte klarat av att vidmakthålla. Det är en skillnad nu i hur jag går in i behandlingen: den här gången har jag remitterat mig själv. Jag vägrar ta ett enda spadtag till i min egenhanda grävda grop. Jag vägrar mata monstret med ett enda korn till. Jag är redo den här gången!
Det är lite därför jag skriver blogg: för att uppmärksamma vardagen. För att se till att komma ut, våga känna, sätta ord på alltihop tills jag inte behöver det längre.
Ni är så välkomna att följa med på en inre-, yttre- och spirituell glow-up!
Jag gillar: matlagning, film, spel, äta och dricka, simma, sjunga och allmänt söka skratt.
Bloggar om: jag är klassisk ”livsstilsbloggare”. Det blir mest vardagsnära inlägg med personligt tilltal om allt som är roligt. Jag vill vara snygg, cool, rolig, lättsam. Jag försöker blogga mig till att bli just snyggare, coolare, roligare och mer lättsam.
Ajli Müller 